Jag är inte bäst på något. Har inte vunnit speciellt många priser. När jag försöker berätta något så brukar folk inte höra vad jag säger. Det händer att jag ibland undrar jag om jag ens existerar. Ja och frågan är om jag ens kan räknas som en medelmåtta. Troligen når jag inte ens upp till den nivån i de flestas ögon.
Fast en sak vet jag. Några gånger (fyra tror jag) har jag fått ett mail eller träffat någon på stan. Gamla elever. Typiskt har man sagt “utan dig så hade jag inte börjat på högskolan i x“. Och dom gångerna det där händer då tänker jag att kanske är just det där som är meningen med livet. Att man några gånger i sitt liv stöter ihop med människor som behöver höra just det man har att säga, höra, fast det egentligen inte alls är något viktigt eller märkvärdigt som kommer ur ens mun. Det är bara tiden som står rätt. Att man trotts att man är en rostig, lite skev, ganska onödig och oansenlig kugge i det stora maskineriet ändå kan påverka helheten. Om inte direkt så i alla fall indirekt. En lärares/människas belöning. Som man spar som osynliga icke klirrande medaljer på en frack man inte äger.