Trotts förkylning som tog hårt och som ännu inte har släppt helt så har det varit mycket bra veckor jobbmässigt. När man sitter och gör saker där man ser att det finns ett slut så är det alltid lättare att piska på motivationen. Morötterna finns där hela tiden. Imorgon, eller i övermorgon är det här fixat. Man känner det som en bubblande kraft inom sig. Som för, liksom knuffar, framåt.
Fast små tuggor är de ju såklart varenda en av de där delprojekten. En tugga i taget alltså för att kunna äta upp elefanten, den som representerar det stora och färdigställda projektet.
Fast lyckligast är jag nog när jag håller på såhär. Det är här jag hör hemma liksom. Resten spelar ingen roll. Priser. Ovationer. Pengar. Nej, åtminstone inte i det här. Det existerar bara eufori över att skapa. Ja, helt i linje med musiken också faktiskt. Dagar i studion. Samma känsla. Samma tuggor. Samma löjliga lycka.
Fick jag önska så skulle det i så fall vara en eller två andra runt omkring mig som var positiva till det som kommer fram under alla de nedlagda timmarna. Tystnaden och tomheten är annars liksom en säck man bär med sig på vänster axel. Den är tung som fan. Hör man något från någon så är det för att man vill ha något. Mer gratis ditåt. Fast kanske är alla liv sådana. Åtminstone gäller det mitt. Men kan leva med det. Fast det har funnits tillfällen när jag funderat länge på frågan om jag kan det. En älgskalle i handen och en ocool gubbe med en bekymrad min som tittar ner på den är den målbild jag vill frammana.
Fast vill man något väldigt mycket så måste man försaka annat. Det har jag vetat hela livet. I mitt fall är det solitära, priset för att kunna göra det jag gör. Ger timmar att använda efter att den solitära flaggan överlämnats till gudarna som en hög mynt till en krämare. Båda kan inte hållas i handen.
Nu sitter jag här på kontoret, lite försenad, med tekoppen bredvid mig, och skall fortsätta om en liten stund. En wizard för att uppdatera firmware på lokala eller fjärrenheter står på schemat. Gjorde det meta av ramverket i går på kvällen och skall göra de inre delarna idag. Återigen är det här saker som jag gjort förr och skriver om, så egentligen skulle det inte kännas lika roligt som det är. Men har utnyttjat arkitekturen till max denna gång och fått till kod som blir skönt modulär. Kan användas i bibliotek och annat också senare om man så vill.
CAN, Socketcan, CANAL, tcp/ip, MQTT, websockets, UDP, Multicast är de kommunikationskanaler som erbjuds. Eftersom CANAL är generellt så finns det såklart inga begränsningar för kommunikationsvägarna man vill ha. För de fyra första så fungerar allt som det skall nu. Det går att scanna enheter, uppdatera konfiguration och diagnostisera. Återstår gör alltså koden för att uppdatera firmware. Men på gång alltså.
Men om nu ingen vill ha det här?
Tanken man väl inte skall tänka. Vem vill ha ett enhetligt sätt att konfigurera, styra, diagnostisera etc enheter, svarta lådor, som är fritt och gratis och en massa annat bra? Ingen troligen. Det trodde jag en gång. Var övertygad faktiskt. Men för mig numera handlar det bara om att bevisa att det går. Det är och blir mitt mål och mitt livsverk. Som för de flesta andra i samma situation, ja det räcker med att vara levande, så bryr sig såklart ingen annan om det. Och det finns inget sorgligt i det såklart, som man först kan tro. Det enda som betyder något är hur mycket jag själv bryr mig. Vettu! Vad man gör betyder något inte det man säger att man skall göra.