Bananen som jag tänkte äta vid pass tio slank in mellan ett par giriga läppar (mina) för en stund sen. Nu har man alltså inget att se fram emot på förmiddagen. Det är först kaffet där vid ettiden som kan hägra efter det här. Det där typiska problemet med att ha dålig karaktär. Syns det så äts eller används det. Man måste gömma och glömma bort för att få ha kvar. Men att ose fram emot något är väl också… ja något…
Fast än nysnön ligger där ute och termometern håller sig fast i nollan så har jag ändå den där definitiva gokänslan i magen när jag går ner till kontoret. Ja jag kommer antagligen inte tjäna några miljoner framöver, inte heller få några priser, men gokänsla om morgonen när jag går ner till mitt “arbete“, det har jag fått så att jag känner mig nöjd. Kanske finns det ett värde i det också. Ja för mig definitivt såklart. Men andra kan kanske också fatta det där värdet om de tänker efter. Fast skit samma såklart vad mig anbelangar. Jag skadar ingen vad jag vet.
Rolig programmering idag. Skelettet till en simulering för bootloaderkod är på plats och nu är det bara att populera med själva funktionaliteten. Hur roligt som helst. Det enda som stör nu är att det är helgdag imorgon och att man alltså bör ta ledigt. Men man får försöka att tänka så lite som möjligt på det där för sen kommer det en helt vanlig arbetsfredag.
Det går alltså framåt. Inte fort. Det kan man väl inte säga. Men i rätt riktning och i alldeles lagom takt. Snart framme vid 24 manår i projektet. Kanske det dubbla om man skall räkna 40h veckor. Galet såklart. Bara för en dröms skull.
Nåja, sitter jag här och skriver strunt så blir det inget alls gjort. På med lite Bruce Springsteen och sen kör vi. Har inte lyssnat så mycket på Bruce så dags att ta igen lite av det där. Korskrypande. Rätt vad det är så börjar man väl lyssna på Dylan. Skador har en tendens att krypa skal för skal inåt. Men där är vi inte ännu. Kanske måste han lämna oss först. Ja och han verkar seg så det kanske aldrig händer.
Jämvikt & Kaos = 0