Luften gick liksom ur mig här vid elvatiden. All ork stack iväg på tidig semester. Försöker med tricket att tillföra ofantliga mängder socker. Ofta fungerar det. Men icke idag. Blir tröttar bara. Så nu alltså, nu sitter jag här och skriver ett blogginlägg. Det går det alltid att göra, i alla fall så länge man inte är död. Högst osäkert om man fixar det post-liv. Det lär visa sig. Men håll med om att det skulle kunna bjuda på en del spännande möjligheter.
Blir alltid stressad när energin försvinner såhär. Egentligen borde jag väl ta det med ro. Det händer verkligen inte ofta och när det gör det varar det inte speciellt länge. Men den där känslan man har när man motionerar och är på väg att bli sjuk. Man vill så gärna men orkar inte. Huvudet säger kör, kroppen säger “lugna ner dig nu din satans motionärjävel“. Där är jag alltså.
Fast sätta på en tvättmaskin kan man alltid. Fixa sig lite mat att äta kan man också. Ja till och med få på kaffepannan så att det puttrar lite hemtrevligt. Men slösurfa… Herregud i himlen vad jag hatar det. Tidsförstörare. Tidsmarodör. Världsförstörare. I ett.
Min enda tröst för dagen är att Jan Emanuel mist körkortet. Han, drygheten personifierad. Eller kanske är det bara en mediabild det där själva aset som lyfts fram. Sådant vet man inte. Så tar tillbaks. Det är antagligen synd om honom. Ursäkta!
Men sommaren är faktiskt här. Det verkar hålla i sig vädret. Växter skall ut. Jo jag sa “Växter skall ut“. Det borde man alltså kunna ta tag i. Ja kanske det. Kanske. Det. Eller göra det imorgon… Tomater och gurkor och allt vad det är växer som fasiken inne också.
Imorgon skall jag besiktiga bilen. Det är tamefan en värre upplevelse än att ha tandvärk. Fast större chans till positivt resultat numera än den förra bilen med sina +37000 mil. Fast fan trott. Hursomhelst, imorgon vet man. Alltid är det något.
Fast man är alltså pensionär. Det finns ingen i hela världen som skulle klaga om jag gick och la mig på soffan och sov i två timmar. Bara tanken är ju befriande. Ja Luther såklart på högeraxeln har sitt att säga. Som alltid. Tycker inte att det skall slöas. “Arbeta i anletes svett” är budet därifrån. Turligt nog sitter han och mässar allt det där på den sida där jag har mitt Marshallöra. Alltså lite gitarrförstärkare på volym kring elva plågat öra. Så man hör inte allt han säger. Trotts att en stor del skriks ut. Dövöra däråt.
Men soffa blir det nog inte ändå. Det går liksom inte om man inte är riktigt illa däran. Allt annat måste prövas först. Så jag sitter väl kvar här vid skrivbordet. Försöker. Tar mig framåt med myrsteg om så är. Det är ju ändå framåt det också.
Liksom!