Min bästa kompis går i pension idag. OK han går några år tidigare men ändå. Pension. Nu!? Den här sommaren!?
Fattar inte!
Fattar ingenting.
Det var ju bara några somrar sedan vi drack oss fulla på kompletta martinidrinkar i korrekta glas på en femtioårsfest ute i skogen. Ja och för många glas Pernod sommaren när Björn Borg föll på knä i Wimbledon den andra gången. Eller öl. Många burkar öl. Man drack för att ha skoj. För att våga. För att alla andra gjorde det. Goda minnen. Roliga minnen. Kamratskap. Nope, egentligen har jag aldrig gillat att bli packad. Aldrig gillat att förlora kontrollen. Men den där sommaren. Nope det spelade ingen roll.
Men sedan dess har vi hållit kontakten. “Vi” är otroligt missvisande här. Rent av en lögn. Det är Tony som ringt då och då under alla år. Fast båda har bott på olika platser i Sverige så har vi pratat då och då. Haft lite koll på vad som hänt på respektive front.
Och så går den rackarn i pension idag. Det blir lite “var det inte mer“. Var det här livet? Nejdå. Ingen av oss har väl direkta planer på att falla ifrån imorgon men det som ökad ålder tvetydigt innebär är att vi närmar oss slutet. En dag kommer en av oss begrava den andre. Slut på telefonsamtal. Så sorgligt. Ja och så fort det gått.
Nåja. Man får hoppas slutet är långt borta. En rätt rolig om än motig resa har det varit hit. Gissar att det blir både och föröver också. Men en sak vet jag, vad fan vore man utan vänner?
Grattis till Pensionen Tony Persson. Njut av livet nu!