Mitt första jobb efter pluggandet i Uppsala var som programmerar i Täby. Vi tillverkade kommunikationsutrustning och efter några veckor där så sattes jag på ett projekt som skulle bli klart om ett år. Tid för deadline var klar. Vad som skulle göras var klart. Sen lämnades man där med ansvaret att få till det där. Chefen litade på en och med det förtroendet med sig så löste man uppgiften. Vi hade inga fasta tider att hålla oss till. Kom man halv tolv på dan så var det OK och ingen sa något om det. Leveransen och kvalitén på den var allt som var viktigt. Tjorvade det till sig – det gör det alltid – fanns en ledning där som hjälpte till att “otjorva” saker.
Efter det har jag haft andra jobb. Ibland har chefer krävt redovisning av vad man gjort av varje nedlagd timme jag till och med varje kvart i ett projekt där ledningen var extra paranoid. De där “hur går det” som utropas fyra gånger i timmen som inte tar en någonstans. Behöver jag tala om vilken av arbetsmetoderna som gav förseningar och sämre kvalitet.
Som lärare (jo jag har jobbat som det också) så har man ju en tydlig deadline (läs examen). Vad man skall göra med sitt arbetsmaterial (läs elever) har skolverket satt upp. Så får man det stöd och stöttning och lugn och ro som man behöver så har man bra förutsättningar att leverera på deadline.
Så när jag följer skoldebatten i Ljusdal så blir jag lite rädd. Politiker, lekmän, försöker detaljstyra. “Vi skall ha böcker i skolan“. “Mobiltelefonförbud“. Borde inte det där vara frågor som de pedagogiskt utbildade beslutar om? Beslut som pedagoger tar för att lösa sin uppgift. I alla fall jag skulle vilja höra. “Behöver man böcker i skolan så skall vi se till att den resursen finns“. “Behövs det ett mobilförbud så stöttar vi införandet av det“. “Vi skall se till att de som finns inom skolan skall ha arbetsro, veta vad som gäller, veta var de skall arbeta i framtiden, se mål, få medel att nå målen“.
Eller nått