Jag är ingen kyrkans man. Långt ifrån. Undviker alltså helst. Men jodå, verksamheten med musik och verksamheten för de utsatta känns som sann kristendom. Inte riktigt då kyrkans hierarkier från präster och uppåt och kärlek till byggnader istället för budskap om kärlek. Ja och tramset om söndagarna. Kärlek borde inte vara så svårt. Inte ens när det sker mellan enkla medmänniskor. Tyck om varandra för fan. Gräv ner gevären och kanonerna i jorden.
Fast lunchkonsert i Färila idag alltså. Lite trevligt sådär. Kyrkligt erbarmligt dåligt ljud där jag sitter. Hör ingen musik. Hör inte vad som sägs. Men sången går fram. Den som framförs med bravur och den som framförs som den är. Fungerar både ock tycker jag. Gillar när man kämpar lite. Inte bara sjunger/spela i sin komfortzon. Hellre en missad ton eller att det skär sig än en säker resa hela vägen in i mål. Det är livet som musiken skall spegla. Känslorna. Bra och dåligt.
Man har råd att lyssna på musik som framförs i kyrkan. Kollekt tas upp. Man swishar över en slant. Det är inte två tusen spänn i inträde som allt annat. Tycker väldigt lite är värt två tusenlappar per person. Vem är de som står där på scenen som tycker de själva är värda de där pengarna. Av folket? Sällan…
Fast jag känner såklart att han/hon/det /guden pekar finger åt mig när jag vandrar upp i gången mot kyrkan. Fnissar lite. “Ditt jävla våp” mumlas det i kärlekens tecken från ingenstans där han/hon/det/gud sitter. Jag kan leva med det där. Som jag alltid har levt med det där. “Vår” präst Matthias verkar f.ö. vara av den mer rimliga typen. Får några plus härifrån. Tror jag. Man kan känna respekt fast man inte delar tron.
Annars möter jag inte så mycket människor såhär i semestertider. Nästan ingen faktiskt. De jag möter ser rakt igenom mig. Ja och det är såklart en bedrift bara det eftersom jag nu innehar en ansenlig massa. Men det är som det är. Man är lätt i gärningen som luft utan kväve. Jag antar att det är så efterorden om en blir också. Han fanns, Sen fanns han inte mer. Som ett blad på en gren är man alltså. Och inte är väl det så dumt om man ibland hänger där på trädet i sommarsol.
Nu skall jag vila en stund.
Det är väl inte så dumt.