Second Place segrar i Hudiksvall igår. Grymt imponerad av deras framträdande. Stor scennärvaro. Hög energi – ibland nära Metallica. Perfekt upplagt. Det är bara att gratulera. För det ÄR en seger, och segrar är ALLTID härliga att uppleva, också när andra sätter dom. Grattis och hurra!
Tre man på scen. Jag har själv varit där i min ungdom. Men mödan då som gitarrist och sångare var nästan omöjlig. När band som Second Place spelar så fungerar beatet, det brummar och dunkar och fungerar med bas och trummor utan att gitarren leder. Så hade vi aldrig. Slutade jag spela så var allt det där borta. Det fanns ingen bakgrund som höll saker uppe för oss. Ingen aning vad det berodde på egentligen men mitt fel säkert. Troligen för att bas och trummor följde gitarren hela tiden och inte hade ett eget liv. Men blir SÅ JÄVLA avundsjuk – nåja 🙂 – när jag ser Second Place spela och det rullar på utan en lead gitarr som leder rullandet. Jag fattar liksom hur det egentligen skall vara. Synd att det är femtio år för sent när man fattar det är det såklart…
Härligt annars att befinna sig i Hudiksvall en halvdag och kväll. Mycket folk ute. Glada människor i sommaren. Gratis inträde. Någon betalar såklart kalaset. Hurra för er som hostar upp dom självklara stålarna mot lite reklam. Hoppas den givmildheten också sträcker sig till att ge en slant till artisterna enligt regelverket. Tiden när en “möjlighet till att bli exponerad” är en orsak till att lira gratis är sedan länge förbi.
Bra ljud är det dessutom. Baskaggen sitter i kroppen som den skall. Dunk, Dunk, Dunk, som tre skott från en revolver som skjuter en i bröstet på nära håll. Bandet efter Second Place testar ljud en stund innan de kör igång. En lyhörd ljudtekniker lyssnar och ställer in det bandmedlemmarna vill ha på sin medhörning. Jag åker direkt tillbaks till vår egen näst sista spelning. Upp på scen efter en annan akt. Man testar att grejerna hörs. Vi kör igång. Hör varken sång eller gitarr längre när vi väl är igång och försöker kommunicera det till ljudteknikern utan resultat. En jävligt taskig känsla att finnas i när det står tusen personer och lyssnar kan jag lova. Det gör ont i k(r/n)oppen när jag tänker på det. Det var f.ö. en spelning som aldrig skulle ha ägt rum. Inte den efter heller. Definitivt INTE den!
Här är det sommarlov fortfarande. Eller semester då. Ledigt. Skönt så att man kan gå sönder. Varför ägnar man inte all sin tid till ledighet egentligen? Ja, återigen har det såklart med den där jämvikten att göra. Det behövs mörker för att man skall uppskatta ljus. Så enkelt. Så universellt. Självklarheter.
Idag skall jag gå på en begravning. Vårt gamla bands basists mamma begravs idag och jag skall närvara och ta ett sista farväl. Ingen trevlig tillställning såklart. Allt handlar om respekt en sådan här dag.
Ena dagen eufori och glädje. Nästa sorg. Jämvikt.