Ett tag så tänker jag “Deep Purple“. Ja Furuvik. Nästa måndag. Men jag besinnar mig. Finns det något kvar. Av Deep Purple alltså. Nope. Spillror. Fragment. Längtan tillbaks. Ett bra försök är det ju såklart. Men skulle man uppleva dem så var det 70-tal som gällde. Precis som med Black Sabbath och de andra hjältarna. Inte ens Stones är ju “Stones” längre liksom. Kan inte vara. Blir inte hur mycket man än försöker.
Så avskriver trotts att pensionärer har rabatterat inträde (som frestar lika mycket för en pensionär som rabatt på kaffe). Ja det är väl bara pensionärer som vill se/höra. Eller borde vara. Unga som tror de ser/hör/upplever “på riktigt” är antagligen fler. Fast OK såklart. Om man känner sig nöjd och belåten. Jag tänker inte sitta på en hög häst och tala om hur andra skall välja. Har nog med att göra mina egna val serru.
Fast Deep Purple förändrade mitt liv. Så är det bara. Från en timme till en annan. Ett rullband. En inspelad skiva. Sen ett förändrat liv efter att den är avlyssnad. Magiskt. En ynnest att få ha varit med om. Men det där var ju för länge sedan. Kan inte upprepas. Behöver inte upprepas eller förnyas.