Av statistiken att döma så kan man konstatera att de som lyssnar på min “musik” är gamla gubbar och som dessutom antagligen gör det av ren sympati. Övriga lyssnare är nog där av misstag kan man gissa. Men eftersom jag gör det jag vill göra så kan jag leva med det där. Det kallas visst integritet.
När jag började spela så fanns ingen sådan här statistik att tillgå, men hade den funnits så hade antagligen förhållandet mellan killar och tjejer varit detsamma. Några flickvänner kunde väl räknas som lyssnare därtill tvingade. Gubbarna däremot hatade oss lika mycket som (antagligen mer) flickorna på den tiden. Men en och annan hårdrockare fanns det väl som höll på de sina. Så några lyssnare fanns det kanske.
Vill man ändra på sådan här siffror så börja man spela covers. Ger folket vad de vill ha. Då, förr, dansmusik. Jag har alltid tyckt att det varit att sälja sig. Allt för att få spela liksom. Blir man riktigt bra på det där så är man nästan lika bra som en bandspelare. Ett fattigt mål liksom.