Jag blir nostalgisk varje år den här tiden. På ett härligt sätt. Skolstart. Jodå nio år i Edsbyn. Ett år i Bollnäs. Men de där åren gick spårlöst förbi i mitt sinne. Fast det måste väl ha varit skolstarter då också. Andra augustidagar. Men ingen av dem har lämnat något större avtryck.
Men det finns två augustidagar jag minns. Som liksom blev en del av mig och den jag är.
Den första är 1978. Katrineholms Tekniska Skola. KTS. Jag skall läsa in elteknisk linje på gymnasiet. På halva tiden. Med en termin repetition av grundskola (preparandkurs). Farsan skjutsade ner mig på söndagen. På måndagen gick jag från Porse Geets väg, sen över Oppundavägen och ner mot skolan. Sol. En sådan där dag i augusti när sommaren dröjer sig kvar. Jag gick där livrädd för allt det nya och om/hur det skulle gå, men lycklig från hårrötter hela vägen ner i lilltån, ja det var jag. Gick hem samma väg också. Köpte lite godis i en affär. Friare än jag någonsin känt mig före och efter var jag där och då.
Den andra. 1980. Tar tåget från Eskilstuna upp till Uppsala. Från Eskilstuna eftersom jag jobbat med vattenanalyser på vattenverket där under sommaren. Nu skall jag skall läsa fysik på Uppsala universitet. Att det är sant och verkligt är liksom en orimlig tanke där fortfarande. Jag!? På vägen upp krockar tåget med en bil vid en järnvägsövergång. Det rycker inte ens till där jag sitter, men en ung kille och hans tjej dör. Händelsen lämnar inget avtryck. Är för overkligt. Några timmars försening bara. Borde varit otäckare.
Sent på kvällen framme i Uppsala och jag tar in på hotell. Mitt studentrum ute vid Kantorn är inte tillgängligt förrän om några dagar. Dagen efter, första dan, nya människor. Föreläsning matematisk analys. Fattar ingenting. Noll. Fattar snart att det gäller de flesta som går kursen. Andas ut. Den där oron igen, den där lyckan när man går hem genom ett augustisoligt Uppsala. Det här är värt att jobba för är känslan.
Att K. min blivande fru flyttar in i en korridor nära den jag bor i händer senare. Hon som kommer från Katrineholm. Där sågs vi aldrig. Eller gjorde åtminstone inte det medvetet. En korridorsfest, sen blev det som det blev. Men en dator i en källare också. Den vi fick låna på helgerna. WOW liksom. Känslan av att det här skulle förändra världen och att man ville vara en del av den förändringen.
Varje år i augusti så upplever jag de där dagarna igen. Fast egentligen är det där väl bara två val man gjort i livet av många man gjort. Men förflyttar man sig in i nya miljöer så träffar man nya människor. Vi var så tighta där på KTS. Jag blev vegetarian. Fick fyror och femmor i betyg och förstod inte hur. Blev tagen på allvar av en litteraturlärare som lyssnade och letade fram annorlunda böcker till mig som skapade ett livslångt läsande. Fysiken, Kemin, att det var möjligt att gå vidare.
Sen Uppsala. Fysiska institutionen Guldåren. Diskussioner om vetenskap. Filosofi. Isse och jag som får till ett extra år i kemi, helt utom kursplanen, eftersom vi är intresserad av gränslandet mellan fysik och kemi. Hela klassen som tuggar på torkad fisk under föreläsningarna som Isse haft med sig från Island. Men för min del besvikelsen också efter en tid. Spelet, hierarkierna och allt det andra i den akademiska världen. Skall man fortsätta och göra en akademisk karriär så måste man ta sig ann det där också. Isse klarade det där, Professor i fysik där idag. Vetenskapsakademiledamot. Mig skulle allt det där ha ätit upp och spottat ut igen. Ja utan att tveka ens.
Totalt handlar det om sex år. Två i Katrineholm och fyra i Uppsala. Bara en liten del av ett liv. Ja och de där augustimånaderna, eller dagarna är en än mindre del. Men jävlar, vilka diamanter till dagar det där är att bevara och minnas.