Jag var lärare. Nej inte en riktig sådan där med lärarutbildning och legitimation. Nej bara en sådan där annan. Som får finnas i brist på bättre. Men jag trivdes med det där jobbet. Riktigt bra faktiskt. Att jobba på en gymnasieskola och få följa ungdomar förvandlas från barn till vuxna under några få betydelsefulla år är en ynnest. För det händer mycket under de där åren. Det mognas och växer till i både huvuden och kroppar.
Några år var jag mentor. Det innebär att man har ansvar för en klass. Man skall prata med föräldrar och skälla på ungdomarna när dom inte når upp till mål eller inte orkar gå till skolan alls. Ja, men mest är det väl så att man får skäll från alla håll i den rollen. Lite som mellanchefer har det ni vet. Men skit i det, det är om en sak i rollen som mentor jag vill berätta.
En elev i en av mina klasser hade väldigt hög frånvaro. Han hade haft det i grundskolan också och för mig blev det mängder av telefonsamtal, möten, skäll från ledningen (man gör alltid för lite), en massa extrajobb helt enkelt, av det där. Grabben som det handlade om lovade hela tiden att bättra sig. Att ta tag i saker nu, men det hände aldrig. Man började nästan ge upp på den här killen. Jag tror elevhälsa och alla andra som var inkopplade också började tröttna. Inget hjälpte.
Men vi hade ett gemensamt intresse eleven och jag. Vi var båda intresserade av att göra musik så han tittade ofta in på mitt kontor och pratade om just det. Jag har alltid trott att man måste hitta något man brinner för i livet (ha en passion) för att orka leva det och i det här fallet var musiken den möjligheten. Och javisst, han dök oftare och oftare upp i skolan. Mest kanske p.g.a. av ett musikrum vi bygget för eleverna. Allt blev bättre. Hans prestation, inte min, inte någon annans.
Men det är inte det jag vill berätta. Det jag vill berätta kom fram en gång när vi satt och pratade om musik. Jag visste att han hade depressioner ibland. Jobbiga tider. Jag hade väl någon släkting som drabbat av depressioner också men allt det hade funnits och upplevts på långt håll. Några års sommarjobb på ett “mentalsjukhus” i Uppsala hade väl också get erfarenheter om hur förlamande det kan vara med en depression eller andra psykiska sjukdomar. Men själv, jo ledsen hade man varit. Men i mitt fall var det deppiga nästan något jag kunde välkomna. Jag blir ofta som mest kreativ när jag är blå i sinnet. Men i alla fall så pass förstod jag att det de här människorna drabbades av var något helt annat än det jag upplevt.
Han berättade öppet om sin sjukdom. Men det som fastnade hos mig, och som gjorde att jag förstod i alla fall lite hur jobbigt livet är för en människa inne i en depression var när han berättade om en typisk och vanlig morgon när han skulle upp och iväg till skolan.
“Först ringer klockan. Jag brukar vakna av den. Det är aldrig några problem. Det spelar ingen roll om jag varit uppe länge. Trött är jag. Men det är inte det som är problemet. Det är det där att komma ur sängen. För att komma ur sängen så måste jag baxa bort den tyngsta sten du kan tänka dig. Ta i allt jag ha. Försöka och försöka och försöka fast det inte finns några krafter kvar. Och när eller snarare OM jag lyckas med det och sitter där på sängkanten då är jag oftast helst slut i både kropp och sinne. Men nu skall jag på med kläder. Det är samma sak. Jag måste baxa bort en till lika stor sten för att klara det. Ja och en till för att komma in i duschen. En till för att äta frukost. En till för att gå ut genom dörren. Ännu en för att ta bussen till skolan…“
Det kunde såklart inte blivit bättre beskrivet. Nu fattade till och med en dum mentor till gubbe utan egen erfarenhet av förlamande depression varför det var svårt att komma till skolan. Det var ju fan i mig en bedrift att ens komma dit någon gång ibland till skolan om man skall gå igenom det där varje morgon.
Men det ordnade sig. Det gick bra för min elev sen. Bra närvaro. Godkänt – men kanske inte de högsta betygen – i sina ämnen. När klassen tog examen fick han priset “bästa prestation“. Det som brukade gå till plugghästarna. Men nu vet ju du som läser det här att det största prestationerna inte alltid är de man ser allra tydligast. En del har en jävla massa tunga stenar att flytta på varje morgon och förtjänar respekt för att de orkar med det. Ja de håller på att flytta stenar hela dagarna också. Ibland under ett helt liv. Sten efter sten.
En gång följde jag med en kvinna med fobi för att åka kollektivt som skulle ta en buss hem till sin lägenhet. Vi stod där på busshållplatsen. Hon svettades. Var säker på att hon skulle dö. Jag pratde lugnande med henne. Tiden närmade sig. Hon hyperventilerade. Jag höll henne hand. Bussen kom. Hon var säker på att det här är döden. Ändå klev hon på bussen. Jag följde med. Förbluffad av modet hos en människa.
Hon och min elev som jag berättar om här är de tappraste och modigaste människor jag mött. För som vanligt, man hittar inga av de största hjältarna i tidningar och på tv. De bara finns där runt omkring oss och ser ut som vilken människa som helst.