När jag var en ung man där på sjuttiotalet, ja då fanns det “band” som spelade cittra. Alltid var det +10 tanter på plus 60 med nypermanentat hår som satt på rad och drog någon låt, ofta en psalm. Ja ni kan säkert se det framför er. Det svängde… Inte hårdrock dock. På den tiden, som ung man, såg man väl ner lite på de där damerna. Det verkade lite tantigt helt enkelt. Ja och man var lite känslig för det tantiga i den åldern. Men så hittade jag två ärvda cittror i gömmorna… Hmmm liksom… Hur många gubbar +60 är med på att starta världens första cittraband för gubbar… Tänker distpedal och dubbeltramp och… Nåja. NEJ. Det var en dålig ide. Backar där. Lytesbandgrenen är helt ute. Får leta upp några +60 åriga bruttor och skänka cittrorna till dem. Om det nu finns tanter idag. Man ser dom så sällan. Det är mest gubbar. Skall börja leta. Ja och sova på saken.
2 replies on “Cittror”
Tack för påminnelsen! Ett instrument som jag helt glömt bort. Visst har jag både hört och sett Cittror förut men när jag såg rubriken på ditt inlägg i e-posten i morse så tänkte jag direkt på franska bilar med udda design.
Sedan tänkte jag vidare, cittra (alltså instrumentet), när ploppade det upp i mitt medvetande senast? Måste vara decennier sedan. Och då skall gudarna veta att det är mycket pop-corn och ping-pong i min hjärna en vanlig dag. Men cittra, nä.
Inte ens när jag såg bilden på de glömda instrumentens vägg reagerade jag.
Nu svamlar jag, men vad jag ville komma till är att nu är cittran åter framplockad ur hjärnans djup. Jag vet hur de kan se ut, jag vet hur de låter. Så det fanns alltså där någonstans. Undrar hur mycket annat man bär på? Vet inte var jag läste det, kan ha varit Tony Busan, att allt man varit med om och lärt sig finns kvar i hjärnan. Handlar bara om att hitta rätt kopplingar (associationer) för att aktivera det.
Lite spännande ändå …
Hos dementa kommer ju det där fram. Min morsa var dement under sista delen av sitt liv. Men när vi åkte genom Ämnebo, där hon föddes, kunde hon varenda gårdsnamn och vilka som bott där. Kopplingen liksom jackade in. Annars gick det knappat att resonera med henne på den tiden. Häftig grå masa det där. Tony Buzan var en fantastisk man. Han lärde mig jonglera på tre dagar med tennisbollar. Vi fick bara träna på kafferaster och under lunch. Nästan alla lärde sig. Tesen var att allt är möjligt. I mitt fall kändes det verkligen så eftersom jag alltid saknat bollsinne. Var några häftiga dagar i Stockholm. Fick lära många tekniker som jag fortfarande använder.Företaget jag jobbade på i Täby tvingade oss att välja något utanför det område vi jobbade med, något helt annat, och jag valde ett seminarium med Tony. Livsförrändrande.
Hade en elcittra tidigare som jag sålde till ett band i Malmö. Häftiga grejer som man bara kunde plugga in i en förstärkare och rocka loss med. Dom här får väl hamna på en hylla på de glömda instrumentens vägg.