Fredag. Den fjärde. Vi åker söderut. Startar vid sex. Frukost i bilen. Tuffar på. Orsa, Mora, Rättvik (marknadsknallar packar upp), Borlänge, Norberg, Fagersta. Ja Fagersta där får man en cappuccino. Det är lag på det. OK i Fagersta. Jodå! Vi missar avfarten varje gång. Åker runt. Tillbaks. Har blivit en tradition. Men macken finns där till slut. Det blir kanelbulle också eftersom det nu ändå är kanelbullens dag. Eller två faktiskt. K vill inte ha. Det är bara min mage som skall svälla också denna dag.
Sen Köping. Kungsör, vägarbeten hela vägen fram till Katrineholm. Välbehövlig vägförbättring. Staden. En gång hemma. Fast vi skall inte dit idag. Vi svänger av mot Vingåker.
En avdelning på ett boende. Jag lovade en gång att ringa ibland till mannen vi skall besöka. Hans mor bad mig. Han hade valt det solitära livet och levt det. Ensam i allt. Självvalt. Många och långa samtal har vi haft genom åren. Mycket skratt. Mycket allvar. Nu är hans tal nästan borta. Alzheimers. En helvetes sjukdom.
Det tar sex timmar. Hälsingland till Vingåker. Mör när man är framme. Vi hinner träffas i några timmar. Vet att det betyder något ändå. Att göra något annat. Äta en hamburgare. Åka runt i ett vacker Sörmland och bara se det som finns. För egentligen är Sörmland vackrare än Hälsingland. Mer lättillgängligt. Lättare att ta till sig. Kärlek vid första ögonkastet. Så känner jag nu. Så kände jag då när jag bodde här några år. Fast riktigt lika hemma som Hälsingland blev det såklart aldrig.
Institutionerna skrämmer mig. Människorna må vara hur trevliga som helst där. Men individen, jaget, liksom trollas bort. En sko med trasigt skosnöre gör mig ledsen.
Men några timmar är alltså vad som hinns med. Vi skall hem igen. Hej då. Kram. Hej igen. Vi ses igen. Förändringen pågår i vardagen och blir så abrupt när man upplever eftersom vi inte kan hälsa på så ofta. Tid är bristvara. Pengar är en bristvara. Också vi har liv som skall levas. Dåliga samveten den ständige följeslagaren.
Örebro. En längre väg hem men en annan väg. För omväxlingens skull. Jag är så trött närt vi kommer fram till Örebro att jag inte fattar hur jag skall orka åka vidare. Ögonlock med blybeläggning. Men den tredje andningen tar vid just där. Det där magiska som gör att man bara kan köra på hur långt som helst.
Lindesberg, när det börjar mörkna. Vi åker in i centrum för att försöka hitta en kaffe. Men hittar inget. Orkar inte leta. Fortsätter. Oändliga väg genom skog och skog och skog. Mitt i inget händer land. Behöver mat. Dissar Kopparberg. Dissar Grängesberg. Stannar på Coop i Ludvika och köper en varsin macka, slukar, köper också frukost till lördagen. Lite godis. Dricka. Tankar. Kollar luft i däcken. Far vidare.
Borlänge, Djursås, Gagnef. Insjön, Leksand, Rättvik (marknadsknallar sover). Någon har kört på ett rådjur. Bilen står och varningsblinkar. Några hundra meter framåt ligger rådjuret förlamat mitt på vägen. Tänker stanna och dra det av vägen. Men ändrar mig. Det var för jävligt när vi själva körde på ett i våras. Orkar inte en till gång. Smiter fegt och låter andar ta hand om det där. Bilden av det skadade djuret som en stillbild i huvudet som jag inte blir av med.
Sen Mora, Orsa, och så inne på 45’an. Alla vaksamma älgögon påkopplade. När vi svänger av mot Los vid Västbacka ännu mer alert. Älg, älg, älg. Hemma strax innan tolv. Stupar i säng och sover den tröttes sömn. Dagen efter är det som om inget av det där har hänt.