Musiken är avstängd. Ute härskar mörkret och kometen. Eller kometen har visst gått och lagt sig den med. Gav upp redan vid nio. Eller mer troligare var det jordklotet som rullade på. Perspektiv som förändras fast allt egentligen finns kvar där ute. Kometen med alltså. Det är bara andra som ser den.
Här och nu är den min tur att ge upp. I alla fall för idag. Man hoppas på en morgondag. De som kommit en efter en och som man tagit sådär för givna. De man kanske inte skall ta för givna längre. Fast om sanningen skall fram har jag inte gjort det på femtio år. Blivit glad och lite överraskad varje morgon när jag slagit upp ögonen och fått en dag till. Det där, det som pockat på, gottat sig i mer tid, fast det ibland funnits dagar man egentligen inte velat vakna till.
Fast torsdag imorgon. Det är inte så mycket vecka kvar. Man borde antagligen bli stressad. Men en stressad pensionär är ändå en lika ovanlig som patetisk varelse. Så jag låter bli. Patetisk är jag nog ändå så det räcker. Hela vägen från sista person vald i grundskolans idrottslagsuttagningar, till Hälsinglands minst spelade “artist”. Nåja nästan. Man är en klåpare hela vägen alltså. Kanske själva definitionen på en. Kan man tycka det är gott att leva ändå.
Ja det är bara titta på de som var de som blev först utvalda grundskolans idrottslagsuttagningar, inte fan är de så coola idag. I alla fall inte mer än någon annan. Kanske mindre. Ja och “musiken”… Den glädjer ändå ju. Visst är det väl så. Eller är det bara sen simpel ursäkt av en LOSer. Ja kanske.
Det mesta spelar ingen roll. Känner man passionerat för något och följer den vägen så känns det ändå rätt gott att leva de levandes liv. Det förstod jag tidigt. Alltid något liksom. Tänker jag…