Det bästa, alltså med att ha blivit en gammal gubbe, är att man kan skita i en massa saker som var viktiga förr. Det har alltid funnits, och finns, folk som är bättre än man själv är, ja och som gärna talar om det. Men som gammal gubbe betyder inte det där någonting längre. Inte ett dyft. Man har liksom redan konstaterat i minst två decennier att det är som det är, att man är som man är. En myra bland en massa andra myror. Hur man än anstränger sig blir man inget annat än en myra i myrstacken. Ja och att man kan vara fullständigt nöjd med det. Att få finnas till räcker. Ja långt.
Så omkring mig finns det riktiga författare, riktiga musiker, riktiga programmerare, riktiga elektronikkonstruktörer, folk som kan stava, är ursnabba på huvudräkning. riktiga äkta män, män med större kuk, vackra människor, folk med högre lön, folk med större och finare hus, ja och så vidare. En jävla massa elit. Massor av elit. Elitmänniskor som till synes überlyckliga går genom tillvaron. Som man skall vara avundsjuk på men alltså inte känner sig avundsjuk på, eftersom man (om man nu har tur) vid en viss ålder inser att under alla de där fasaderna så är vi alla ganska lika. Varenda en av oss är sköra snubbar i behov av snuttefiltar. Ja Elon Musk också. Han också bara en vanlig snubbe. Med vardagsproblem. Ja, till och med kungar sitter på toaletten och trycker ur sig samma sörja som du kramar ur dig ungefär en gång per dag. Ja och snuttefilten saknar de allesammans då och då.
Och vart vill jag komma med detta då? Ja ingenstans. Varken upp eller ner eller åt höger eller vänster. Jag vill inte ens sälja snuttefiltar. Det finns ingen poäng. Ingen himmel som väntar om hörnet. Allt är bara som det är. Möjligen kan detta vara en hyllning till snuttefiltar. Men de kommer i siden och i hampa och som rena och lortiga så också snuttefiltar är lite lika som människor. Olika hela vägen och enda fram, fast snuttefiltar ändå. Ja, precis som det skall vara.
Liksom!