Två decimeter snö på onsdag säger folket med de stora datorerna och de många prognoserna. Vi drar därför till skogs idag. Mossa. Lingonris till kransar.
Den ljuvliga skogen. Så känner jag alltid när jag kommer ut i den. Tystnaden. Lugnet. Den riktiga världen. Jag kan stå där och njuta. Skulle kunna bo så för jämnan. Som Ludde i Arbrå bodde. En liten stuga. Lite mat till småfåglarna. Tid att fundera. Det där är nog jag egentligen. Det skulle räcka. Ja och bli över. Varför behöva mer.
Idag är det enkelt att ta lingonris. Visserligen blåser det ordentligt, men det är ordentligt varmt. Plus sex grader i mitten av november. Galet. Men sannerligen inte oskönt. Ljuvligt.
Men hemma igen på kullen. Helg. Vila. Återhämtning. Lite mat. En film. Njutning hela vägen in i mål, det finns inget att klaga på.
Imorgon skall jag installera en fläkt. Om jag lever. Om fläkten vill. Om elen går att dra fram. Många om och men, men inga som hindrar en från att försöka. Ja sota borde jag väl också göra. Hör till söndagssysslorna den här tiden på året. Kan njut i att göra sådant också. Varagen i att leva en vanlig vardag eller helg. Bristen dramatik är inget jag saknar men vil såklart ha omväxling då och då. Som skogen vi nyss var i. Njutningen där. Men jag kan lika väl stå på Karlaplan i Stockholm och njuta där med, eller på Times Square för den delen. Jag har plats för mycket mer i mitt hjärta. Tänk alla platser man inte sett ännu. Så många av dom man skulle älska. Vilja flytta till på stört. För ännu har det aldrig hänt mig att jag inte under en semester känt att “här skulle jag kunna bo“. Finns säkert några hundra sådana ställern i Sverige och i världen vid det här laget. Det handlar väl egentligen om “där jag lägger min hatt“. Det är inte svårare än så.
Fast nu då? Kanske skall man leta en ny bok, istället för den jag läste ut på morgonen, och sen ge sig hän och stödsova en timme på soffan.
Visst låter det som en bra ide?