Jag känner mig väldigt trött vid elvatiden här på förmiddagen. Är väl vädret. Ja eller bara vanligt gammal gubbe syndrom. Man blir lite tröttare och tröttare. Fast nu bestämmer jag mig för en timme på soffan. Ja innan lunch alltså. Och så blir det. Ingen vanlighet direkt även om det har hänt förrut också. Ja, på senare tid. Förr hade jag varit allvarligt sjuk om något sådant hänt.
Vaknar vid ett. Han inte ens läsa ett helt kapitel i min bok innan jag somnade. Lillekatten ligger bredvid. Sover tryggt vidare när jag kliver upp. Jag försöker övertyga mig själv om att jag nog ändå är värd lite lunch. Åtminstone om jag diskar efteråt. Ja, fan, också om jag skiter i det. Men gillar att handdiska. Finns något meditativt över det.
Vid matbordet kan jag inte nog uppskatta min situation. Friheten. Lugnet. Det är tamefan fantatiskt alltsammans. Att känna sig lite trött och sen gå och lägga sig mitt på dan, göra det utan dåligt samvete, det är tamefan rikedom, sådan som inte går att köpa för pengar.
Pengar har jag inte många. Men huset är varmt och betalt. Räkningarna är betalda den här månaden liksom förra. Det har liksom blivit en vana det där också att logga in på internetbanken utan att beöva prioritera och kalkylera på riskerna med att inte betala alla räkningar för att det inte går. Ja, många år sedan nu det var så. Men konkursen 1992 kommer hänga med hela livet. Att mista allt. Att stå där själv. Att inse att det inte bara räcker med att arbeta och slita för att ta sig upp igen. Slavkontrakt och slavliv under så många år. Så långt, långt, långt bort det där att kunna lägga sig på soffan en vanlig torsdag i veckan och vila en stund.
Det där med pengar förresten. Att inte ha så många. Jag tycker det är OK. Inte ett öre kan man ta med sig när man dör. Och de som har och som jag känner mår ofta så dåligt hela tiden över att aktikurser inte år deras väg, att de inte förräntas som de skall, att de kan försvinna ut på vägar man inte tänkt sig. Ja de kan helt enkelt aldrig slappna av. Har man inga pengar, eller få, så behöver man ju inte de där bekymmren.
Att välja en bana som open source utvecklare är åsklart dumt om det är pengar man är ute efter. INte många gör stora pengar i vår värld. Möjligen håvar skribenter och föredragshållare in en del stålar. De som skriver och pratar om open source. Ja och någon liten check ramlar det ju fortfarande in. Bidragen. Nästan alltid kommer de där bidragen från anda länder. Men man har en annan vana i USA te.x att betala för sådant man gillar. Ja, fast man inte måste. Här är “open source” mest synonymt med “gratis”.
Men OK det också. Det här är en av de finaste saker som händer i vår tid. Tänk att folk av olika nationalitet och bakgrund tillsammans och utan vinning bygger upp avancerade system för att göra olika saker. Det finns inga hemligheter. Alla kan vara med. Alla kan förbättra och ändra. Det är temefan vackert. Ja och du som läser det här och tror detta inte berör dig lever säkert just denna första vinterdag dit helt vanlkiga liv och har kommit i kontakt med open source 100/200/300… olika gånger under bara denna dag utan att du ens vet om det. Lösningarna finns i allt. Hjältar kan vara tystlåtna typer som jobbar på också vettu.
Fast nu känner jag mig faktiskt rätt pigg. Borde man inte koda lite då kanske?