Jag går på mitt jobb på kvällen före julafton. Dan före dan. Jag jobbar extra på ett hospice. Inte som sjukvårdspersonal, utan som en hand att hålla, eller ett öra som lyssnar när det behövs. Ja och det gör det ofta. Folk förtränger gärna att det dör människor också under julen. Ja att det föds barn. Livet känner ingen långsam julefrid. Det bara pågår.
Det jag skall berätta nu skulle normalt stannat inom fyra väggar. Vi för aldrig vidare det vi hör. Tystnadsplikten är en viktig princip i vårt jobb. Men det här är ett undantag. Ni vet inte vem jag är och ni kommer aldrig någonsin att få veta vem Oskar Karlsson var, den person, min historia handlar om.
För det är hos Oskar Karlsson jag skall tillbringa min kväll och min natt. Oskar är nära slutet. Hans livsresa kan vara över om några timmar eller om några dagar. Därför sitter alltid någon med honom under den sista tiden. Ingen skall någonsin behöva dö ensam.
Oskar, stor och stark i sina glansdagar. Med armmuskler som kunde imponera, ligger nu blek och svag nerbäddad i en sjukhussäng och andas rosslande. Av muskler finns inte mycket kvar. Huden i ansiktet är gulblek och insjunken och kraniet ser ut att vilja tränga ut genom den sköra huden. Kroppen som har arbetat hårt i ett helt liv, orkar inte ens med att vända sig på sida längre. Alla kroppsfunktioner går på minimum, om de ens fungerar längre. Oskars tid är snart ute. Det är inte svårare än så. En dag är det just så för oss alla.
På ett hospice som det här är sluten olika. Ibland finns det partners, stora släkter. Man har bestämda sätt man vill ha det på när man drar sina sista andetag. Då finns det inte mycket att göra för en person som mig. Då blir det oftast efter döden som mitt jobb kommer. De som blev kvar behöver tröst. Behöver lyssnas på. Behöver prata av sig.
Men sen har vi sådana som Oskar. Som lever ensam. Inte har några nära vänner eller någon livskamrat. När man inte klarar av att vara hemma längre så kommer man hit. Målet för alla här är att man skall få ett så värdigt avslut som det bara är möjligt. Vi jobbar såklart med smärtlindring och andra medicinska metoder. Men viktigast av allt är att kunna känna och ge kärlek och medkännande till en medmänniska som behöver det just i detta ögonblick. Det här är mer än ett jobb. Såklart är det så. Den som den det som “bara ett jobb” blir inte långvarig här. Man bär alltid med sig livsöden hem härifrån. Måste låta dem bli en del av sitt eget liv. De är omöjliga att glömma eller förtränga. De är oftast för starka för att ens försöka skuffa undan och glömma i någon sällan besökt vrå av minnet.
För i livets slut reagerar människor så olika. Vissa ropar innerligt efter gud fast de varit ateister i hela sitt liv. Andra som varit troende och kyrkan trogen hela sina liv förbannar samma gud för att han tar livet ifrån dem för tidigt. Andra somnar in med ett leende på läpparna, åter andra med ett “wow” över läpparna och några, men väldigt få, gråter ut den sista tåren de någonsin kommer att gråta just innan de tar sitt sista andetag.
Har man ont och plågas kan ju döden vara en befriare. Många som befinner sig långt ifrån döden glömmer ofta det. När det är så är det oftast de anhöriga som behöver trösten. Man förstår med huvudet hela tanken med att det är en befrielse, ja och ofta känner man det själv också, det kan handla om år och månader under tid man färdats bredvid den sjuke och den döende. När det är över kommer skuldkänslorna eftersom man uppfylls av en känsla av lättnad. Men vi försöker förklara såklart. Man kan älska, känna saknaden och känna lättnad på samma gång. Känslor har sitt eget liv och sin tid och det finns ingen känsla i en svår stund som man behöver känna skam över. Låt dem bara verka och låt tiden läka det som behöver läkas.
Men Oskar ligger alltså i sin säng. Han får starka doser morfin. Han sover därför mest. Själv sitter jag här nära hans säng och läser ur en bok och klappar hans hand ibland. Jag har en stickning med ett mönster till en tröja av Kaffe Fassett med mig, men om sanningen skall fram så kommer jag nog att ha samma stickning med mig nästa år. Min vilja att sticka är större än mitt praktiska stickande. Men en dag kanske. En dag blir det nog en favorittröja som jag alltid vill bära av allt det där garnet.
Det är vid elvatiden som jag märker att Oskars andhämtning lugnar sig, när jag tittar upp från min bok har han vänt huvudet mot mig och han ser på mig med klara ögon. Just det där är vanligare än man tror. Människor som är allvarligt sjuka och nära slutet samlar ofta ihop någon slags extra kraft innan det är dags och där och då kan de utföra saker som de kanske inte kunnat hantera under veckor innan.
“Hej” säger jag och ler. Oskar ler tillbaks, jag ser det i hans ögon, även om inte munnen rör sig. Men så spricker också munnen upp i ett försiktigt leende. Han säger “hej” svagt och ovant, en harkling följer och sen kommer ett nytt “hej”, lite högre, lite tydligare, som en onödig ursäkt för det tidigare tunna, svaga språket.
Jag frågar hur det känns och han säger att han vill ha vatten. Jag hissar upp sängen lite så att han halvsitter och ger honom glaset med vatten och han dricker ur sugröret. För varje sörplande insug liksom växer Oskar. Och efter en stund har han tömt hela glaset. Jag säger att jag skall gå och fylla på, men då tar han mig bestämt i armen och säger att jag skall vänta. “Jag vill berätta min historia för dig” säger Oskar. Jag sätter mig ner och lyssnar. Det är klart att jag vill höra hans historia
Så Oskar börjar berätta historien om sitt liv.
Jag föddes när det var disko som gällde, berättar Oskar. Min mamma älskade dansen, var ut på klubbarna i stan där jag bodde, dansade med alla, dansade som om det var hennes sista dans, följde med någon hem ibland. Det var ju också en tid när kvinnor vågade och kunde ta för sig. Leva livet fullt ut utan att vara rädd för stämplar från kyrkliga livsförnekare och rädsla för att bli med barn som fjättrad en vid ansvar och plikter som man inte var redo för. Fast det var väl ändå så det blev till slut. Hon träffade farsan, blev blixtförälskad och mig.
Efter det så dansades det inte så mycket. Farsan jobbade på bruket. Vi bodde i en lägenhet en bit utan för staden. Tre år efter att jag fötts så föddes syrran. Tre år efter det hittade farsan en ny kvinna och stack med henne till Grekland och sen såg vi honom aldrig mer.
Morsan började supa efter det. Hade väl druckit mycket under hela sitt vuxna liv. Men nu spårade det ur och snart så klarade hon inte av det jobb hon hade i en affär inne i stan. Det blev för många gånger hon kommit in med spritlukt i munnen och underligt beteende mot kunder. Så det blev som det blev. Socialen plockade upp mig och syrran, Jag placerades hos familjen Andersson som alltid önskat sig en son. Syrran placerades i ett hem sjutton mil från mig. Vi sågs några gånger, sen försvann hon med. Vi förlorade helt enkelt kontakten. Träffades aldrig igen. Inga brev. Inga kort.
Jag hade det bra hos Anderssons. Dom bodde i en nybyggd villa i ett av de finare villakvarteren utanför stan. Jag fick bra kompisar där och ibland såg jag morsan i parkerna eller efter gatorna tillsammans med andra av stadens utslagna. Mer nedgången blev hon efter varje år. De gånger vi kom nära varandra gick jag alltid omvägar, hittade på en ursäkt för att jag gjorde det om jag hade en kompis med mig, ville ju för mitt liv inte att hon skulle känna igen mig och skämma ut mig inför mina kamrater. Jag var Anderssons efterlängtade son nu.
När jag var tretton dog min morsa. En överdos sa man. Fast jag bara trott att hon supit skallen av sig under alla år så hade sprutorna också kommit in i hennes liv. För mig var det en ren och skär lättnad att hon var borta. Jag vägrade att gå på begravningen. Kände mig inte skyldig henne någonting. Inte ett skit kände jag. Har inte känt något efter det heller. Jag vet att det kan låta hemskt. Men ett sår som läkt vill man inte öppna igen.
Sen träffade jag Lena på en konsert när jag var tjugo. Hon var den vackraste människa jag någonsin sett och av någon underlig anledning så ville hon ha mig. Nu jobbade jag som rörmokare efter att ha gått som lärling i några år. Jag var bra på det där. Skötte mitt jobb och gjorde det jag skulle. Det tog inte många år innan Lena och jag flyttade hop i en tvåa i den södra delen av stan. Huset var nybyggt, hyrorna svinhöga, men vi var kära och jobbade båda och drog in tillräckligt med pengar för att klara det där. Första dygnet låg vi med varandra i varje rum i lägenheten. Japp, vi snackar kök och toalett också. Sen upprepades det där så länge vi bodde där. Vi var galet kåta och förälskade helt enkelt. Kunde inte få nog av varandra. Kom inte ens nära nog.
Vi var lyckliga där. Jag trodde faktiskt inte att man kunde vara sådär lycklig. Att man fick vara. Att det verkligen var lagligt. Jag längtade hem till Lena varje minut på jobbet eller när jag var ute och gjorde annat. Ja och jag tror Lena kände samma sak. Vi skulle leva ett helt liv tillsammans. Ett lyckligt liv. Det var bestämt och skrivet i stjärnorna.
En dag på jobbet kom två män fram till mig när jag var ute hos en kund och kopplade rör i ett nyinstallerat badrum. Är det du som är Oskar Karlsson frågade dom. Sen berättade dom att Lena, när hon var på väg till jobbet samma morgon, hade blivit våldtagen, sen blivit strypt med sin egen sjal och sen blivit slängd som ett använt urtuggat tuggummi i ett skogsparti i närheten.
Jag grät i veckor. Trodde inte att det kunde finnas så många tårar. Det blev begravning. Jag grät inte en tår på den. Inte ens när kistan bars ut. De andra som var med tyckte nog jag var konstig. Men jag hade redan gråtit ut hela mig genom tårkanalerna. Det fanns inga tårar kvar inom mig helt enkelt. Inte en enda.
Det som blev kvar var en grav som jag besökte på Lenas födelsedagar och några gånger till per år. De där besöken var väl mest till för andra. I mitt sinne fanns Lena alltid med mig. Varje sekund, varje minut. Det fanns inget behov av en grav att besöka egentligen för mig. Den var för andra. Sen vi träffades hade hon blivit en del av mig som aldrig ens lämnade mig lite trotts att hon nu var borta.
Någon gärningsman hittade man aldrig. Jag skulle ha dödat honom sakta med mina bara händer om jag vetat vem det var. Långsamt sett på när livet lämnade hans dödsångesträdda ögon. Men nu fick jag ju aldrig det avslutet. Och man måste ju leva vidare. Och det gjorde jag.
Vissa människor i ens liv kan man ersätta genom att träffa andra som är lika bra eller bättre eller i som i alla fall är godtagbara substitut. Men Lena. Det fanns inte en chans att jag någonsin skulle kunna ersätta henne med någon annan. Inte ens för ens liten stund. Så i mångt och mycket tog mitt liv slut där. Mina fosterföräldrar dog båda kort tid efter varandra. Efter det var det bara jag. Jag gick till jobbet. Umgicks väldigt sällan med arbetskamraterna efter arbetstid. Kände knappt de andra som bodde i min trappuppgång. Samma hus och samma lägenhet förresten som den Lena och jag bodde i. Jag jobbade. Gick hem. Läste böcker. Såg på TV. Odlade vackra blommor om sommaren på min balkong där jag ofta satt och såg ut över markerna. Firade mina födelsedagar ensam. Firade jularna ensam. Midsommar ensam. Påsk ensam. En del verkar tro att det är under julen och andra högtider som det är svårast att vara ensam. Men så är det ju aldrig. Det där svåra slår till en vanlig dag eller en under en helt vanlig helg. Det är då man kan känna den där vanmakten och drabbas av ångesten över att vara den mest ensamma människan i världen. Under julen kan det tvärt emot bara väldigt skönt att vara själv. Man köper lite god mat, det finns bra TV att se på. Man kan sitta där själv och ha det gott med en liten whisky och en bok.
Sådär gick åren. Många år. Tills jag började hosta så mycket att chefen tvingade iväg mig till en läkare. Lungcancer blev beskedet efter någon vecka. Ja och nog hade jag rökt mycket i mitt liv. En av de laster jag lagt mig till med efter att Lena försvann. Men beskedet tog jag med ro. Jag har aldrig varit rädd för att dö. Nej, jag tror inte på ett liv efter döden. Jag tror inte att jag får träffa Lena igen. Men det svarta mörka som jag förväntar mig efter döden stör mig inte. Jo kanske på ett sätt. Min katt. Hur skall hon klara sig när jag är död och är borta?
Du tycker väl inte att jag har haft ett bra liv gissar jag. Det har såklart hänt en massa skit. Men jag har också fått uppleva den riktigt stora kärleken. Kan man få en större gåva än så i ett liv. De är inte alla som kommer ens nära. Och även om vår tid tillsammans blev kortare än vad vi hade hoppats på så var det en helt fantastisk tid den tid vi levde tillsammans. Det är så jag dör. Ja och sen katten. Henne älskar jag, jag tror hon älskar mig med, jag vill att hon skall ha det bra även efter att jag är…
Jag märker att Oskar blir svagare här. Att andningen blir tyngre igen. Det är inte riktigt klart vem han pratar om. Jag tar hans hand och han ser på mig med sin varma blick. Han orkar inte mer nu. Jag säger att vi skall ta hand om hans katt. Se till att den får ett nytt hem där människor älskar den. Oskar blinkar svagt och försiktigt till svar. Hans ögon ler. Han sluter dem. Trött av ansträngningen att prata mer än han har pratat på veckor sover han snart i en lätt lugn sömn.
Vi sitter där hela natten Oskar och jag. Julaftonsmorgonen kommer och snart är mitt pass slut. Det känns att vi närmar oss ett avslut. Strax innan sex på morgonen tar Oskar sitt sista andetag. Det finns ingen dramatik, bara lugn och ett sista andetag som följs av ett halvt försök att andas. Vi tvättar honom. Sätter på honom hans favoritkläder, tänder ett ljus vid hans säng. Sen säger vi alla som jobbar här på vårt lilla hospice farväl till Oskar. Vi gråter som vi alltid gråter när någon går bort. Man blir lätt och snabbt vänner på ett sådant här ställe. Ingen annan kommer att komma in idag och ta avsked av Oskar. Det vet vi ju. En man som älskat som ingen annan, men sen levt sitt liv i stor ensamhet eftersom inget kunde ersätta de känslor han kände den där gången.
Jag går hem i ett lätt snöväder. Världen är vacker. Senare på dagen när jag sovit en stund skall jag fira jul med min släkt och några vänner. Jag ser fram emot det. Oskars sista ord bär jag med mig. Sen, efter helgen, skall jag höra var Oskars katt har tagit vägen. Se till att den har fått det bra. Kanske ta hand om den själv. Låna med den så att den får en chans att säga adjö till Oskar his begravningsbyrån innan han körs vidare. Katter känner döden. Det visste redan de gamla Egyptierna. På hans begravning skall jag berätta att allt är bara bra. Vila nu min vän.
Och med den här historien vill en synnerligen ocool gubbe på en kulle i Los önska all han känner en riktigt God Jul. Var rädd om livet och varandra mina vänner.
/Ake