Om jag skall vara seriös så experimenterar jag. Om jag inte skall vara seriös – och hur skulle en sådan som jag kunna vara det – så leker jag. Det gäller alltså att skall jag berätta om det jag gör utåt, för andra, så blir det alltså “leker“. Själv behåller jag “experimenterar” för mig själv och tänker på det så.
Min “lek” går ut på att skicka trådlösa paket krypterade med AES-128. VSCP såklart. Ja och fungerar gör det ju såklart. I alla fall efter lite trixande. VSCP är ju byggt för långsamma dataströmmar. Helst också trafik med en till alla även om det inte är ett måste så att man enkelt kan bygga dynamiskt konfigurerbara system. För länge sedan skissade jag på en modell som heter vscp-dropplet. Den går ut på att alla noder som tar emot ett event också sänder det vidare, men bara om de inte sett eventet tidigare. I mitt huvud blir det alltså lite som droppar på en stilla sjö när det börjar regna. Eventen sprider sig ut över nätet/snön. Når till slut alla (kanske), även noder som befinner sig mycket långt ifrån den nod som sände eventet från början. Med wifi i promiskuöst läge kan man nå åtminstone 400 meter och i alla fall 100 meter också när man har väggar emellan. 500 kbps i överföringshastighet.
Saker man måste beakta är såklart
- Man vet inte om ett event når alla. VSCP är byggt för det så här är just det inget problem. Är man beroende av att en mottagare (eller flera) skall ta emot ett event får man helt enkelt verifiera det med en respons från den/dom enhet(en/erna).
- Trafikmängden ökar väldigt snabbt eftersom alla noder skickar vidare ett event de inte sett. Fungerar alltså inte om det är mycket trafik. Men har man det så kan en sådan som jag ändå undrar varför man skulle välja en lösning som den här, när det nu finns sådana.
- Man kan såklart begränsa utbredningen för ett event. Maximalt kan ett event röra sig över 255 hopp, men default ät 10.
- Passar utmärkt för en lågenergi nod som bara vaknar upp med specifika intervall och levererar data.
Nåja, det skall experimenteras vidare – kanske fungerar det jag håller på med nu inte ens i längden – och jag har definitivt andra saker att göra (“jobba” med). Men just det här, att experimentera med något som är nytt för en själv är nog det roligaste som finns. Besvärligt, men härligt. Egna stigar att gå efter. Oupptrampat.
Det jag skulle behöva nu är alltså hundra noder. Kostar pengar. Det tar väl slut där någonstans.
Nu undrar jag lite över varför jag skriver om det här här. Men det är väl som vanligt. Sitter man ensam och jobbar har man ingen att berätta om det man gör för. Speciellt inte när man når olika genombrott. Den här bloggen blir alltså lite av en skittunna där man placerar sådant. Bajsar ur sig.
Nu är jag inte så dum att jag tror att någon läsare vaknar till och utbrister “åh va coolt!” Det räcker liksom att få ur sig ändå. Jag har ändå aldrig varit en klapp-på-axeln-junkie.
Jag ber om ursäkt alltså. Nu behöver jag lite kaffe.