Upp i arla morgonstund. Fem. Halvpigg. Iväg till Hudiksvall. Heldag i provinshuvudstaden. Men inget sjukhus denna dag. Ovanligt. Dragkrok. Montering. Ny. Behöver. Till fredag. Ännu tidigare uppstigande och iväg.
Hinner vandra runt det mesta av Hudiksvalls kärna. Men staden är lite sur idag liksom. Inte många ler. Inte många ser någon annan än sig själv. Tur att jag ser och kan beskåda dom andra. Så att de syns. Men staden gör verkligen inte skäl för “Glada Hudik” denna dag. Nope. Inte alls. Verkligen inte. Surköping.
Träffa två rockstjärnor. Det hör till om man inte är till sjukhuset. Det är liksom det man har att välja på. Ljungström heter den ene. Johnny den andre. Jodå dom är rätt glada ändå. Åtminstone på ytan. Men synnerligen inne i sitt dom också såklart. Men musiker ni vet. Hela bunten är generellt och mycket lagd åt navelskådande. Kanske måste det vara så. Hur skall jag kunna veta? Antagligen handlar det där om kärleken till konsten i slutändan.
Hem på sena eftermiddagen. Kopplar stort släp till ny dragkrok i Ljusdal. Har fan i mig inte kopplat ett släp på trettio år och måste ta hjälp. Ovant. Men det löser sig. Hem kommer man också. Men det skall nog gå bra. I alla fall om man inte måste backa alltför mycket. Missade nog backningskursen redan då för trettio år sedan. Men “learn by doing” heter det väl (ibland) när inga andra val finns att hålla sig fast i.
Nu sitter jag här på kontoret efter att ha burit in lite pellets. Trött men livet känns OK. Åtminstone det har jag i mig. Ja och “åtminstone” är definitivt fel ord. För känslan av att vara nöjd med en helt vanlig ganska tråkig dag i livet är inte att underskatta. Förnöjsamhet. Vackra grejer.
Nu skall jag snart slänga mig i bingen. Upp ännu tidigare imorgon. Man bör leta sig lite sömn innan. Att lägga sig tidigt fungerar sällan bra för mig. Men den här veckan har varit full av för lite sovande så utsikterna för sömn synes ganska goda. Åtminstone innan man beträder den sömniges väg.
Så, goder natt kamrater.