Jag är bara en sådan där hacker, nörd eller idiot. Inte mycket att ha. Men kalla mig vad ni vill. Jag tycker hur som helst om att greja med datorer, mätdata och elektronik och har gjort det i snart ett helt liv. I vårt hem läser jag av ett gäng mätvärden och kan sedan styra saker utifrån den data som samlas in. I professionella sammanhang har flera undersökningar visat att man genom att minska förbrukning genom att ge användaren tillgång till data typ elanvändning, något man tog tag i i de nya direktiv som idag gett oss elmätare där vi kan få momentan tillgång till mätvärden som vi sedan kan använda annan utrustning för att hantera så att vi kan styra vår energianvändning.
Igår fick vi en ny vattenmätare installerad från Ljusdals Energi AB. Toppen. I ett projekt runt 2000 läste vi av kunders vattenmätare i en svensk stad och det gav positiva upplevelser för kunderna. Den som installerades här är en trådlöst uppkopplad enhet och jag kopplade upp mig mot den någon timme efter att den installerats. Informationen från den är såklart krypterad och jag bad därför Ljusdals Energi om nyckeln eftersom – som jag ser det – är data som omfattas av EU’s GDPR direktiv om transparens. Men fick nej såklart.
Man resonerar såhär från (gamla fina) Ljusdals Energi (som jag är delägare i)
1) Vi känner en osäkerhet kring GDPR, personlig integritet och lagen om vi skulle börja lämna ut krypteringsnycklarna
2) Vad händer den dag kund (du) flyttar? I praktiken skulle du kunna fortsätta läsa av den nya kundens VA-förbrukning. Lösning på det skulle kunna vara att byta VA-mätare om vi ska uppfylla krav vi har på oss. (Vem tar kostnaden?)
3) Vi behöver ha en rutin och förteckning på vilka nycklar vi lämnat och till vem.
4) Som kund kan man se sina värden direkt på mätaren, via mina sidor samt på faktura, här menar vi att vi uppfyller krav om tillgång till mätvärden.
Tunn argumentation tycker jag. Men resonera kan man och bör man ju. Men VARFÖR är ALLTID utgångspunkten NEJ till det mesta här i vår kommun. Varför kan vi inte någon en enda gång hänga med i tiden, gå lite före till och med och inte se hinder utan se fördelarna och säga JA, JA, JA, fan vad kul, HURRA! Öppenhet är inte det ändå grejen. Nu får jag alltså gå omvägen över IMY (Integritetsskyddsmyndigheten). Onödigt och krångligt känns det som bara för att “NEJ” liksom etsat sig fast som ett standardsvar i allt.
Suck!