Det är ofta fight över utrymmet på musmattan här på kontoret. Ja och är det inte det så är det skärmen, alltså vem som skall synas på den högra skärmen. Antingen är det gammelkatten eller också är det det som står på den. Som tur är så har man två skärmar och kan dra över innehåll till den vänstra skärmen när det viktiga är helt skymt av stor kurrande gammelkatt med morrhår och allt.
Men man misströstar såklart inte över sådant. Vi bor här på kullen allesammans. Behöver lite uppmärksamhet och en klapp av varandra då och då. Av vissa får man lika mycket som man ger.
Lillkatten har sina egenheter hon med. Men ligger helst i famnen hos undertecknad när hon är på kontoret. Fast aldrig speciellt längre. Känner väl att det finns kod att skriva för det där varma mjuka liggunderlaget. Hoppar istället upp till sin låda eller till masar sig iväg till min stol i “studion“. Faktum är att lillkatten använder den stolen till 99% och jag den övriga tiden. Det där rummet är den dyraste installation jag äger. Då räknat på kostnad kontra använd tid.
Skit samma!
Ser fram emot ledighet. En dag till bara. Är MYCKET förvånad över den där känslan hos mig själv. Men den är starkt tilltagande de sista åren. Jag som brukade ta med mig böcker, utskrifter, pennor och kollegieblock upp när det var lediga dagar. En chans att lära sig något nytt. Att titta på en film och skissa på ett projekt och läsa på samtidigt har alltid fungerat. Ja och längtan efter att få komma igång igen låg alltid där och lura. Varje förlorad timme var verkligen FÖRLORAD och sved som salpetersyra på en slak tunga. Närvarande, jag? Säkert för dåligt. En dålig farsa. Precis som min farsa som jobbade jämt. Men eftersom jag ändå är så lik farsan har jag inte sett det där som ett problem. Vi har liksom inte haft något val. Man måste göra vad man måste eller gå under. Det är så det har känts.
Fast nu då. Slö alltså. Det är inte samma temp. Inte samma energi. Förbannat dåligt med fart- En tjugoåring kör om en utan att ens anstränga sig. Men så skall det ju vara såklart. Envisheten är väl den enda superkrafter man har kvar. Nåja, skadad den med. Ärgad. Men inte helt söndervittrad.
Så man längtar efter ledighet. Sörjer de projekt man inte kommer att hinna med. Försöker att med viss möda hinna med andra.
Fast störst är ändå förmågan man fått med att förlika sig med att allt man gör är sandkonst. Det fungerar utmärkt ändå. Jag kommer inte att förändra världen. Jag kommer inte att hämta hem priser. Jag kommer inte att spruta ur mig några hits. Men det är OK ändå. Jag är INTE bitter för något av det där. Jag gråter inte heller över förlorade pengar, eller pengar som aldrig kom. Förnöjsamhet fyller mig istället. Varje dag. Jag älskar att vara levande. Fast det kanske inte är lätt och enkelt alltid. Men vem fan har det enkelt. Ingen. Det finns alltid råttfällor som slår igen i tillvaron. Sådana man får stå ut med.
Imorgon skall jag bära in den sista pallen pellets för året. Sen finns en pall pellets kvar. Den får vara kvar till nästa säsong. 19 pallar inburna. 19 * 852 kg. För lite för att få upp flåset såklart. Men ändå lite motion borde det ha gett. Tycker man. Fast troligen blir det mest skador. Axelprotesbärandet plågar den motsatt sidan av kroppen. Det är den som får ta stryk. Drömmer våta drömmar om bergvärme.
Fast att bära in ett ton om dagen är liksom ingen större grej. Om man nu skulle behöva göra det. Två går nog bra med. tre och fyra och kanske fem med lite träning. Som människa kan man åstadkomma storverk. Vi glömmer ofta det. Farsan cyklade från Orsa till Stockholm för sitt först jobb. Det var hur naturligt som helst för honom som ung tonåring. Det var normalt och ingenting. Vi skulle såklart klara det vi också. Gå till Afrika till exempel. En av mina drömmar. Man kan. Man måste bara ta det första steget och sen fortsätta gå.