Jag undrar ibland. Eller om sanningen nu äntligen skall fram, jag undrar ganska ofta. Över mycket. Mest undrar jag över konstiga saker. Men kommer sällan fram till någon slutsats jag vill dela med andra. Fast jag delar den ofta ändå mer andra. Er. Läsarna. Tvingar på er. Fast jag inte vill då alltså. För sådan är jag. Men kan be om ursäkt. Ja. Det kan jag.
Ursäkta!
Trött. Känns igen. Alltid trött. Det nya normala. Eller det nya svarta om man så vill. Ja eller varför inte det nya gula kan jag undra. Färgen för oss galningar. Svart är visst för alla. Eller för ingen. Eller också är det tvärt om. Vem vet?
Inte jag…
Mycket handpåläggning idag. Mindre kodande. Kan vara skönt med sådana dagar ibland. Visserligen. Men idag hade jag gärna dykt ner i kodandets land. Men handpåläggning alltså. Det skall botas hit och dit. Som Jesus.
Just nu funderar jag mest på mat. Tänker att lite mat i magen skulle vara gott. Ja, rent av jättegott. Kan uppfyllas. K vandrade upp för trapporna för en stund sedan för att steka köttbullar. Jo “kött”-bullar. Utan kött. Något annat jox. Anammas. Går i. Om man saltar lite. Efter att man stoppat i sig åtta stycken är man ännu tröttare. Men mätt. Eller mättare. Kanske är det bra ändå. Bäst vore såklart om man blev otrött av en tallrik mat också. Men det blir man sällan. Väldigt sällan. Magar skall jobba. Tarmar skall jobba. Enzymer skall utsöndras. Sånt tar på krafterna. Tröttar ut. Konstigt vore det väl annars. Tycker man. Eller tänker man. Ja åtminstone funderar man i de banorna.
Det är krångligt. Inte alls enkelt. Det mesta. Uttrycket “det är mycket med ett spett” stämmer. Men de flesta ger sig inte hän åt ett spetts alla hemligheter. Det borde man. Man lär sig om tingens komplexitet om man gör det. Det till synes enkla är lika komplicerat som det som får det att snurra, hoppa och ryka i huvudet på en. Ser man inte det komplexa har man inte tittat noggrant nog helt enkelt. Ja, eller behöver glasögon och vilja.
Va!?
Tur att man inte är musiker. Då hade man haft en spelning i helgen. Snacka om tröttande om man var det och hade det alltså. Men nu har man inte. Spelning i helgen alltså. Kan man då dedicera från det att man inte är musiker. Troligen. Jodå. Och ja. I alla fall om man blir gladare av det. Kan man det. När som helst egentligen och ofta. Om man vill.
Man får väl äta chips istället. Men är man då en potatis. Och om man sitter i soffan och äter sina chips vem är man då?
Funderar på det…