Äldste sonen har fÃ¥tt tag pÃ¥ lägenhet i Uppsala. Han har ju naturligtvis bott tidigare ocksÃ¥ men med övervakning av folket bakom elevboendet och han börjar bli aningen för gammal för det. Grattis till honom. Dessutom blev det billigare sÃ¥ grattis till oss ocksÃ¥. Minstingen stÃ¥r ju pÃ¥ tur nu men vi har ännu inte hittat boende för honom för det kan väl aldrig fungera sÃ¥ smidigt att han kan ta över Jonas rum. Vi fÃ¥r se. Alla dessa strider…
Fortsätter mitt jobbsökande. Skall inte pÃ¥stÃ¥ att intresset är överväldigande av min person. Men det är ju semester nu eller hur? 😉
Egentligen undrar jag faktiskt om jag egentligen vill jobba med data. Kanske skulle man satsa pÃ¥ ett jobb med människor istället. T.ex. äldrevÃ¥rd. Vore inte sÃ¥ dumt. Har ju jobbat pÃ¥ UllerÃ¥ker i Uppsala och pÃ¥ gymnasieskola och trivts alldeles utmärkt med bÃ¥da jobben. För pÃ¥ nÃ¥got sätt sÃ¥ är det riktiga jobb och inte lÃ¥tsas grejer som jag hÃ¥ller pÃ¥ med nu. Sen fÃ¥r man ju belöningar pÃ¥ ett annat sätt i den världen. Som när min data klass köpte en tröja med “Guru” pÃ¥ bröstet när jag slutade. Eller att höra den smÃ¥tt lurige eleven (för att inte säga smÃ¥fulle), som kanske inte varit sÃ¥ aktiv under Ã¥ret, pÃ¥ avslutningen säga att han tycker det är synd att jag skulle sluta för jag var den bästa lärare han nÃ¥gonsin haft. SÃ¥nt värmer.
Pengar är belöningen istället i min branch. Jodå det finns många bra människor också men också allt för många rövslickare som inte kommer upp sig i sina positioner p.g.a. att dom är speciellt duktiga. Men sådant får man bortse ifrån. För ofta är det just dom som är ens chefer. Och då är det ju bäst att slicka lite själv om man nu vill ha jobb. ;(
Hursomhelst så känns det allt för långsamt att sitta här ensam och koda just nu. Måste försöka hitta något annat. Missförstå mig inte jag gillar detta mycket men grejen är att själva jobbandet bara är en liten del av det hela. Man skall leta jobb och leva med osäkerheten att inte ha jobb nästa vecka, nästa månad, nästa år. Det tär på en i långa loppet. Speciellt den här tiden på året är tuff då kassan börjar sina och man inte ser några jobb i sikte. Man tar ju inte heller gärna ledigt och kopplar av då eftersom det naturligtvis annars är just då som en jobb diskussion uppstår. Ja det brukar alltid ordna upp sig framåt hösten men säker kan man ju aldrig vara.
Hursomhelst så skall det bli arbetsförmedling, socialförvaltningen och hela baletten från och med nu. Jag var inskriven på arbetsförmedlingen i samband med att vi flyttade upp hit. Då rent strategiskt eftersom jag då fick starta eget bidrag. Det är enda gången jag använt deras tjänster eller plockat något från samhället överhuvudtaget. Tyckte då och tycker nog egentligen fortfarande att man helst skall klara sig själv men va fan har man fått för det. Nu får det vara nock med det. Nu är jag gammal och trött, inte behövd, och behöver hjälp att överleva och leva ett värdigt liv de år som är kvar.
I helgen är det Rockweekend i Kilafors. Gissa vem som inte kan Ã¥ka? Ni som kan Ã¥k dit. Massor med höjdarband. Alice Cooper bland annat. Hans show borde all se en gÃ¥ng i sitt liv. Eller vad sägs om Thin Lizzy. Eller det som är kvar av dom, Phil Lynnot finns ju inte med oss längre. Europe, Peter Stormare med Heat, Mustasch mm mm. SÃ¥ nära men sÃ¥ lÃ¥ngt bort….
Apropå Alice Cooper förresten. Nämde man var delansvarig till att jag blev kickad (enda gången tror jag) ur en av våra bandkonstallationer. Jag ville nämligen göra en show i stil med den han hade. Mina spelkamrater var mer inne på dansmusik så det föll liksom inte i god jord så jag fick sparken av ett enigt band. ;-) Var lite lack då det måste erkännas. Gick hem i ett lätt ursinne från stugan i slalombacken som vi fick låna för att träna i under sommaren. Men det gav ju med sig. Vi fortsatte att vara goda vänner. Dom i sin dansmusikvärld med mycket spelningar och publik och vi i vår hårdrocksvärld utan både publik och spelningar. Men itegritet har sitt pris som allt annat.