Arbetet var tråkigt. Hade varit tråkigt från första dan. Hon sitter och säljer försäkringar. Skall ringa minst 15 samtal i timmen. Sälja på en tredjedel av dom, helst mer. Annars kommer hennes närmaste chef och gnäller. Inget maskande här inte. Dom automatiska uppringarna gjorde sitt jobb oavsett vad dom drygt sextio som satt här vid telefonerna på kontoret hade energi och motivation för just idag. Dom var inget annat än nutida slavar. Genererande vinster åt ägare och skattekronor för stat och kommun och därför knappast prioriterade när det gäller personlig utveckling. Inte ens från dem som sa sig vårda sådana värden.
Det kunde inte hjälpas. Just idag skulle hon velat checka ut från det lilla hotellet i Sausalito. Ta vägen, ettan, söderut över Golden Gate bron in mot centrala San Francisco. Men inte stanna. Vara nöjd med gårdagens middag nere vid Fishermans Warf, nyfångad Stillahavshummer, senare bluesen och ölen på klubbarna alldeles där i närheten och hem på spårvagnen som man inte tror skall gå att bromsa men som mot alla odds verkligen går att bromsa, mitt där i backen, en spårvagnstur som man faktiskt överlever. Nej, åka vidare. Genom San Francisco, ut ur San Francisco. Genom granplanteringarna med Disneygranar, varvade med vinodlingar. Hur många som helst. Följa kustvägen. Ettan. En av världens vackraste vägar ner mot Los Angeles.
Naturligtvis förutseende nog att ha hyrt en öppen bil så cabben åkte ner redan när man passerat Daly City. En berusande men helt alkoholfri färd med det väldiga Stilla havet på ena sidan med varma smekande vindar denna soliga dag och det motsägelsefulla USA på den andra med sin mix av allt som är bäst i världen och allt som är sämst i världen. En åtta under huven som mullrar och suger i sig bensin. Just idag, denna resa är det inget som spelar någon roll.
Men nu sitter hon här. På kontoret. Där alla pratar i mun på varandra. Ligger efter nu när hon sitter här och dagdrömmer. Ringer ett samtal. Säljer inget. Ringer ett till samtal. Blir utskälld. Ringer inte ett till. Lägger ifrån sig headsetet. Reser sig upp. Går fram till chefen
– “Jag säger upp mig och slutar nu!”
– ” Va, så kan du ju inte bara göra! eller ja det kan du såklart. Men du har ju uppsägningstid så du kan ju inte sluta nu. Jag fyller i pappren nu på eftermiddagen så får du skriva på imorgon” säger hennes glasögonprydde, prickigkavajförsedde, svettige, sliskige, präktige chef.
– “Nä, jag drar nu. Skicka pappren eller släng dom i papperskorgen. Det skiter jag i. Hej då”
– “Men så kan du inte göra…..” nu i falsett från chefen.
Och hon går. Lyssnar inte mer. Tar sin jacka och går ut i vintern. Säger inte hej till någon. Ut genom dörren. Drar ner mössan med den stora röda bollen mitt på huvudet, ner över öronen. Händerna i fickorna. Går stolt hemåt.
I nästa liv skall jag bli fjäril, tänker hon. Gyllengul, spröd och vacker. Inte jättestor men lagom stor. Nästan genomskinlig men ändå med klara färger. Först får man naturligtvis ta sig igenom larvstadiet. Det får bli på en ek. En ek som minns vikingar. Där skulle hon knapra löv tills hon är mätt och redo att dö metamorfosens död.
Varm, nästan kokande skulle hon sedan omvandlas i en puppa, förfinas och bli fjäril. Där uppe i eken på en av dom högsta grenarna skulle hon sen spräcka sin puppa och sakta veckla ut mina vackra gyllengula vingar. Låta dom torka i solen. När det är dags ge sig ut över rapsfälten. Vingla fram i ljumma vindar sökande efter honom som skall hjälpa henne att föra släktet vidare. Hitta honom. Dansa med honom en halv dag där i solen. Älska på fjärilars vis. Lägga ägg. Dö.
Ja, va fan. Inga mer telefonsäljarjobb i alla fall. Hon var hemma.
Beställer en biljett till San Francisco på en site på nätet. Drygt 9000 spänn med hotell en vecka. Hon kan åka imorgon från Arlanda. Taget. Packar. Går ned till järnvägsstationen. Köper en tågbiljett till flygplatsen. Drar iväg. Lycklig igen.