Jag stod vid fönstret och tittade en lång stund inatt. Blåljuset bara vräker ner över oss här i skogen just nu. På natten alltså. På dan är det naturligtvis lika varmt vitt som i resten av Sverige här i Los också. Ni som har följt mina betraktelser över sakernas tillstånd, känner min fascination över det här ljuset. Jag kan stå där i fönstret i oändligheter och bara betrakta världen som det där ljuset skapar där ute. Räven som rör sig där i skogsbrynet blir helt svart. Som om den bara var en siluett som rör sig sökande framåt. Det är bara på svansen man fortfarande ser att det är en räv. På något konstigt sätt är skuggan av den ännu svartare. Finns det något som är svartare än svart? Ja, tydligen.
Men man kan inte stå i fönster och se ut i det magiska hela natten. Man får nöja sig med en liten stund. I alla fall om man skall låtsasjobba dan efter, och det vill man ju. Så jag lägger mig. Men de surrar runt i huvudet. Tankar och trådar som skall nystas upp. Jag kommer att tänka på det där andra ljuset jag älskar så mycket. Det som nästan chockade mig när vi flyttade upp hit. Dom ljusa nätterna strax före midsommar. Dom som smyger sig på så försiktigt att man nästan inte märker det och som så hastigt bara helt plötsligt är borta efter midsommar. I början när vi bodde här så brukade vi ofta ta bilen och åka ut i det där ljusa. Ta någon skogsbilväg på måfå. Då när det är som dag där i det där ljuset eller skymningsljuset är väl en bättre benämning. Djuren är vakna och man ser dom man aldrig ser annars. Ängsullen lyser. Har man tur så ser man en älva där ute på myren men oftast är det såklart bara dimman som kall och tung är täcke för hjortron som tycker om det där skyddande och skall mogna där senare som de sista innan höstkänningen.
Där någonstans somnar jag. Drömmer säkert om universum och svarta hål. Det liksom känns så i alla fall när jag vaknar. Man kan ha sämre utgångspunkt för en låtsasarbetsdag.