Igår var vi ned till Söderhamnshållet och handlade lite inför Niklas Uppsala boende. Jag har en moster som har bott på ett äldreboende i Arbrå under många år efter en svår stroke som vi tänkte passa på att söka upp. Vi hittade henne. Ovanligt pigg för dagen och bestämde oss för att åka och hämta min morsa som bor på ett äldreboende i Edsbyn så att dom fick träffas. Sagt och gjort. Dom två fick mötas. Kanske en sista gång man vet inte i deras ålder.
Min mor har tilltagande senilitet, som jag berättat om här tidigare och min moster Rut är svårt märkt av sin stroke så det blev inte mycket kommunikation. Rut var nu trött och orkade knapp hålla sig vaken men man kunde tydligt se att hon reagerade på vissa namn och annat med igenkännande men så små sublima saker ser naturligtvis inte min morsa i sitt tillstånd. Så för henne var det nog en syster som inte fanns med oss längre. Man fick lust att slå något hårt i huvudet på henne när hon pratade om min moster som om hon inte fanns med oss. Men man fick naturligtvis hejda sig både när det gäller verbalt och fysiskt våld. Blev ändå rätt lyckat även om morsan inte har ett enda minne av det hela idag.
En fördel med att ha en senil mor är annars att man kan upprepa samma sak mÃ¥nga gÃ¥nger och det blir en lika stor succe’ varje gÃ¥ng. Ett säkert trick vi brukar köra är att Ã¥ka med bilen till Ämnebo, strax utanför Edsbyn, där hon växte upp. Hon minns ju alldrig den senaste turen sÃ¥ för henne blir det alltid den första turen pÃ¥ en lÃ¥ng tid. Till stor glädje. Det roliga är ocksÃ¥ att hon minns massor av namn, gÃ¥rdar och saker som hänt kristallklart under dom här turerna. Nu kan man naturligtvis argumentera att det inte är nÃ¥gon mening eftersom hon normalt glömt den här turen en timme efter att man gjort den. Men jag tror ändÃ¥ att nÃ¥gonstans i kroppssystemet finns det kvar. Om inte annat i from av nÃ¥gra positiva endorfiner som dröjer sig kvar en stund och sprider lugn eller välbefinnande.
Men man blir trött av sånt här. Helt slut faktiskt.