Påskafton. Jag fyller en skål med smågodis när jag tar min kaffekopp och går ner. Tänker sätta mig i studion några timmar. Eftersom det är underbart väder ute borde man väl vara där egentligen. Men det är mycket snö och rörelsefriheten är begränsad. Efter tre varv kring huset har man liksom tröttnat. Går in igen men längtar ut så fort jag har stängt dörren. Men det är ju så. Man får vänta med utelivet än ett tag. Sen senare lever man där ute på heltid. Då kan jag till och med tänka mig att ligga i hängmattan en timme. Har inte lätt för det annars. Vill gärna ha något i händerna. Men lyssna på Sommar och läsa en bra bok fungerar ju alltid såklart. Lyssna, läsa och sen somna med ljumma vindar för att sedan vakna och undra vad i helsike man är någonstans. Helst inte vakna med en oväntad besökare stående över sig utan lugnt och stilla i sin egen takt komma till liv igen med samma ljumma vindar virvlande runt i sitt hår.
Karin kämpar med påskmat där uppe. Hon gillar det. Tur det för jag gör det inte. Att jag gillar slutresultatet framgår ju med all tydlig önskvärdhet. Tar inte hennes jobb för en självklarhet. Det tror jag hon vet. Det är uppskattat allt hon ordnar åt oss. Hon är egentligen för bra på det där. Hjälper till med dom tråkiga delarna istället.
Min kaffekopp är slut nu. Jag känner att jag skulle kunna suga i mig en till men vet ju att jag inte klarar det. Tjugofyra grader varmt här på kontoret. Stora skolfönster gör det till ett växthus när solen ligger på. Men jag har frusit här. Suttit och kodat i nio grader under dom svåra åren. Så jag njuter av tjugofyra grader. Det tar liksom tid att mjuka upp dom där lederna som blev så stela av nio grader. Många år innan niogradersstelheten är borta. Nu skall jag musicera.