Ett reportage på Rapport. Tussilagon har kommit. Var vet jag inte, men den har kommit. Vackra bilder från en södersluttning som nyss tagit sig igenom vintern. Tussilagon har kämpat och vunnit där med solens hjälp. Tre fyra blommor har vågat sig fram. Avslutningsscenen en hand som knipsar av en av dom. Inte en barnhand – då hade det varit förståeligt – utan en vuxenhand. Vad är det hos människorna som tvingar fram det där. Är det äganderätten över allt levande? Vi Guds avbild? Det man intalat oss. Är det för att andra inte skall få se eller i sin tur ta och äga. Eller hatar vi det fria, vackra så innerligt? Det är ju inte (eller kanske är det det) som Bisonoxen på de nordamerikanska slätterna. Då var det pengarna som var drivkraften. Pengarna och för att det gick att göra det. Artonhundrasextio – sextio miljoner djur. Artonhundranittiofyra – åttahundra kvar. En triumf över mänsklig ondska och mänsklig girighet. Är inte den här slutscenen med den avknipsade tussilagon samma sak. Var den inte vacker där den stod i en nyss framsmält backe i ett vårligt söderläge?
Som vanligt förstår jag inte. Jag har slutat med det där själv. Jag dödar inte om jag inte måste lika lite som jag inte förstör om jag inte måste. Ibland måste man ju ändå. Att överleva kräver det. Men man kan tänka efter om man verkligen gör det.
Jag skall strax hälla upp en whisky. Seg idag. Har kanske feber. Hostan sitter i. En bok och soffan hela dan. Ömsom sittande. Ömsom liggande. Bara för att jag kan. Frugan i den andra. Samma sak. En Hälsingsk ostkaka till fikat med saftsås. Den som vi inte orkade med i påskas. En bit mättar en halv dag. Fyra får en på knä. Gott. Inte som den Småländska bittra fruktansvärda som är avbilden av det steniga i det landskapet. Den Hälsingska är ljuv, len och lättäten på samma sätt som bergen och älvarna tas in här i landskapet, men också förförisk på samma sätt. Dom griper båda tag i en efteråt. Man får en klump där i magen som alla ens krafter måste användas till att smälta ner. Det är för mycket – för gott – för vackert.
Men man behöver sådana här dagar. När man var ung hängde man någonstans. Någonstans på resan smög åldern sig på en och hängandet utförs numera i soffan. Men jag tänker inte ha dåligt samvete. Det behövs. Återhämtningen. Också den efter låtsasjobb. Man är värd det. Dom nojjiga jagar på där ute. Det är OK för mig.
Snö idag har dom sagt. En till två decimeter. Men nu verkar det som om det kommer längre norrut. Gärna för mig. Trött både på pelletsbärande och på snö. Vill ha riktig vår nu. Leva sommar. Ha en sommar som ger igen också för den kalla eländiga skithålssommaren som vi hade i fjol. När man mest höll sig inne. Men det tar väl ett tag till. En whisky i kvällen och några sidor till i boken får en att hålla ut. Eller i alla fall tänker man inte på just det där under några timmar.