Berget ligger så nära. Det är det som är det är bästa med att bo här mitt i Hälsingeskogen. Sjöar och berg finns på promenadavstånd. Finns det ingen som vill ge dig den där tröstande, kärleksfulla kramen den där dagen när du känner dig liten och ensam, så kan du istället alltid gå upp på berget. Se ut mot det som du bara anar i fjärran. Njuta av det fria, milsvida. Här finns all den kärlek man som liten människa kan önska. Om man vill ha den. Vill se den. Vill ta in den. Urgammal kärlek från urgammalt berg.
För man måste ju såklart öppna sig och ta in. Det räcker inte med att bara rusa fram. Man får sätta sig en stund. Ta det lite lugnt. Lyssna på en lätt bris som går genom trädkronorna. Är det vindstilla så finns kanske en asp i närheten som ändå dallrar med sina löv. Varför just aspen är mer vindkänslig än andra träd övergår allt förstånd. Det behövs ingen vind alls egentligen för att den skall stå där och darra lätt i det man upplever som stillhet. Inte nervöst, utan mer förväntningsfullt darra gör den ju. Ett under. Har du tur kan du få se en kungsörn som stiger på uppvindarna vid bergets brantaste stup. Hon har sett dig långt innan du ser henne. Hon vet att du följer henne och sträcker ut extra just för din skull, låter uppvindarna lyfte henne upp mot himlen. Vackert. Tills korparna och kråkorna som nu har ungar jagar bort henne. Korparna och kråkorna vet vad dom kan göra om dom jobbar tillsammans. Trastarna likaså. Som små jaktflygplan attackerar dom en rovfågel som kommer för nära. Det finns ingen som klarar det i längden och det slutar alltid med att örnen, vråken, ugglan eller höken flyr. En seger för det solidariska. Att lära av.
När du suttit där en stund så känner du det där lågfrekventa till slut. När berget börjar tala till dig. Det fyller dig. Men det krävs träning för att känna bergets röst. Inte några ansträngande atletiska språngmarscher eller viktlyftande tvångsrörelser, utan bara stillhet och att lyssna istället för att prata. Lyssna med hela dig. Inte bara med öronen. Du måste helt enkelt sitta där på berget i stillhet några gånger. Se på berg som rullar bort mot horisonten. Himlen. Molnen. Solen. Ta in det. Glömma alla dom där prestationerna som världen kräver av dig eller som du tror världen kräver av dig. Här behöver du inte vara stark, vacker, fast i skinnet, ung, rik eller allt det där andra som man inbillar dig att man måste vara i den där låtsasvärlden du lever i. Det här är på riktigt. Här är det renheten i dina tankar som räknas.
Du känner det. Du vet när berget börjar tala inom dig. Rösten är långsam och uråldrig och full av både tröst och oändlig kärlek. Berget känner dig redan. Det finns ingen anledning att berätta om dina drömmar, för det vet redan allt om dom. Lyssna bara. Berget vet att du känner dig liten och ensam och ledsen just idag och omfamnar dig med sina subhertzlåga vibrationer och skänker dig tröst och befrielse in i de minst atomerna av din kropp, din själ och dit väsen. Du vet att du är ett med berget, jorden och universum i det ögonblicket. Aldrig mer kommer du att kunna glömma det. Tröstad för en stund nu. Utan krav på annan motprestation än att lyssna. Kärleken finns där i oändligt överflöd. Du är fri att ta så mycket du orkar bära. Hit kan du gå igen och igen när det inte finns någon annan som vill hålla om dig och ger dig en kram när du känner dig ensam, liten och ledsen. Det är trösten.