Vi hörde egentligen inte till. Vi läste fysik. Det här var på Kemikum. Tidigt 80-tal. Anrika lokaler där dom stora hade vandrat. Jag var fascinerad av molekylär fysik – det som Uppsala var världsbäst på – och min kompis Björgvin var intresserad av vätet. Det här var gränslandet Kemi – Fysik alltså. Men Fysikerlinjen som vi gick på erbjöd ingen sådan variant, men vi lyckades tigga oss till en sådan. Fysikalisk Kemi. Fyra år istället för de traditionella tre. Vi fick läsa ett urval av kurser tillsammans med kemisterna och lite annat med bara oss två och en egen lärare, oftast en doktorand. Vi två var katter bland hermelinerna. Är fortfarande det. Jag hittade datorerna i källaren det där året, fattade möjligheterna och hur det skulle bli och blev sen den jag blev. Björgvin blev professor i Fysik där i Uppsala. Men på den här bilden var också min forskarbana rak och utstakad och livet i den akademiska världen en självklarhet. Men trots nya val av vägar har jag aldrig ångrat att jag tog en annan väg till slut än den jag trodde jag skulle ta på den här bilden.
Om det råder någon tvekan om saken så är det jag och Isse, eller Björgvin Hjörvarsson som han heter som står i bakre raden.
ps Trotts mitt val tycker jag nog de naturvetenskapliga ämnena är de renaste av vetenskaperna. Mycket större än den tillämpade vetenskap jag kom att ägna mig åt som i det mesta saknar värde långsiktigt. Att överleva eller att förstå Gud som ickereligös är vad det handlar om i slutänden. Stora grejer om man inte är säker på att han/hon/det/gud finns. ds