Vi har varit ute och gått på en längre promenad i skogen. Sett färska björnspår men ingen björn. Lyssnat på porlandet från en vårbäck. Njutit till fullo av det. Vatten låter så olika. Droppens ploppande, de olika graderna av porlande och så forsens vrålande. Älskar dom alla och vatten. Den magiska dipolen. Känt solen värma bleka ansikten. Tagit emot. Sett två älgar. Var och en på sitt ställe. Kungar där. I sin del av skogen. Hur kan man röra sig så graciöst som en älg i riset. Undrar varje gång. Finns inget klumpigt hos dom trotts flera hundra kilo i rörelse.
Vår är ljus, is, vatten och värme. Dofter också. Inte alla angenäma men de måste ändå finnas där för att indikera riktig vår. Måste det. Förruttnelse är också liv som vaknat. Man får inte glömma det.
Jag vet att jag inte klarar mig utan det här. Måste ha det här. Ändå längtar jag härifrån ibland så det gör ont. Till stan. Utbudet. Människor med visioner och makt. Men utan det här så skulle jag förgås. Ätas upp utan att kunna försvara mig. Det är bara så. På gott och ont. Men om bara staden finns inom räckhåll så finns det hopp. Får jag leva i den ibland så blir alla delar hos mig tillfredställda. Nu njuter jag av det här nuet. Låter alla sovande delar hos mig vakna till liv igen. Precis som tussilagon i backen. Kanske är jag inte lika vacker, men vi delar i alla fall samma längtan efter sommar och värme. Vi öppnar oss både upp mot den blå himlen och den varma solen och viskar “kom fyll mig med värme och ljus”.