Jag vaknar vid tre i natt. Det är ljust. Det är inte länge sedan man bara stirrade ut i beckmörker eller möjligen blåljus vid den tiden. Jag tycker det är skönt med ljuset. Underbart rent ut av. Snart kan man öppna fönstret och bara ligga där och lyssna på fåglarna när man har en sån här vakensession som jag så ofta har i natten. De som jag så gärna har både länge och under många av månadens nätter under den ljusa tiden. I mörkret också för den delen. Jag ligger där och njuter av fåglar och en ljum men ändå svalkande bris som då och då lyfter gardinens kant och liksom pustar in lite sval luft också mot mig där utifrån världen. Luft med nyheter om vad som händer och säsongens oftast underbara dofter. Lyssnar på en humla som förirrat sig till vårt fönster på väg mot en blomma som öppnat sig förbehållslöst just för humlor och andra flygande väsen. Så dom kan ta för sig av det goda och lockande. Det vackra. Kärlek och fortplantning. Vad vore världen utan humlor?
Inatt hörs dom inte så mycket fåglarna. Jag har fönstret stängt. En skrattmås skriker där ute för att meddela sin ankomst hit upp till Hälsinglands skogar. Jag gillar dem också. De är kopplade till vatten för mig. De hör till ån, Voxnan, som alltid varit så central i mitt liv. Också skrattmåsar skulle jag sakna om de inte fans där.
Tre katter gör sitt bästa för att värma mig på olika delar av kroppen där på täcket. Det är ovanligt. Jag är oftast som en roterande rastlös maskin under natten. De har lärt sig det. Väljer bättre och lugnare sovplatser. Men inte i natt alltså. Varmt med andra ord. Man kan inte röra sig. Men till slut somnar jag ändå på något vis. Minns inte vad jag drömmer. Men jag är säker på att det finns humlor, fiskmåsar och ljumma sköna brisar också där.