Det är mycket man saknar från huset nere vid ån i Edsbyn när man bor här i Los. Storspoven med sitt underbara drillande är en sån sak. Jag har aldrig förut hört den här uppe i skogen förrän idag. På väg från postlådan med tidningen i hand så hör jag den. Sången som fyller hela Losdalen. Jag måste, nästan som vanligt, stanna upp och bara stå där och njuta en stund. Ta in. Återvänder sedan upplyft men nästan motvilligt hem till det gula huset och till apelsinjuice och färskt bröd och en lång slö härlig lördagsfrukost med skönsången fortfarande sjungande i mitt sinne. Jag är en lycklig man.