Jag har kodat den här veckan. Jag är aldrig lyckligare än när jag kodar. Jo när jag sitter i studion och när jag sitter vid havet och när jag går i skogen och… Men det är ändå något speciellt med att koda ändå. Det har inte blivit så mycket i år. Nu hängde till och med kollegieblocket med upp framför tv’n. Då är vet man att det något på gång. Det är där jag brukar prova mina idéer. Det som jag sen skall koda. Jag läser sällan det där jag skriver där uppe senare utan det handlar mer om att sitta och skriva och tydliggöra det jag tänker. JAG ÄLSKAR DET!
Att tänka ut hur något skall lösas är ju en sak. Då är allt rent och vackert och felfritt. Sen skall man koda det. Skapa det och göra det virtuella till något verkligt. Då finns det begränsningar. I verktyg och hårdvara och i tid. Man får göra det bästa av det hela. Gå runt problem och lösa andra. Leta buggar. Där är som den som står inför uppgiften att äta en elefant. Hur gör man? Jo man tar en tugga i taget. Precis så är det också med programmeringen liksom med all annan problemlösning. Det stora problemet måste delas upp i mindre delar som löses i tur och ordning. Det där lär man sig med åren men det brukar vara svårt när man är nybörjare.
Så med skrattmåsarna “skrattandes” utanför fönstret förflyttar jag mig i sinnet till ett vitkalkat hus på en sluttning ner mot havet på en grekisk ö och kodar vidare. På låtsas såklart. Vi är sådana vi låtsasjobbande.