“Försök att berätta den här historien på webben. Den skulle gå förlorad helt och hållet…” hon sa det rakt ut i rummet där hon satt vid sin gamla skrivmaskin. Bara den gråspräckliga katten lyssnade. Eller lyssnade. Den hörde och kunde inte bry sig mindre om vad hon sa. Skrivmaskinen var hennes Pappas. En grön Halda. Tvådelat band. En röd och en svart del. Jävlar vad det hade skrivits på den här maskinen. Ark efter ark. De flesta hade rivits sönder i ursinne och kastats i papperskorgen. En papperskorg vars innehåll sen hamnade i soporna. Det här var före sopsorteringens tid och hennes Pappa skulle nog inte ha brytt sig i alla fall. Nu var maskinen hennes och Pappa död.
Hon skrev på den ibland. När ordbehandlarens kalla vita yta på skärmen flimrande och tycktes lipa åt henne hjälpte det ibland att sätta sig vid Haldan och trycka ner dess rejäla tangenter och ljudliga tangenter. Klick, klick, klick och tjoff när hon lyckades trycka ner två tangenter samtidigt och de fastade ihop ovanför korgen. Man fick ta loss dom och fortsätta. Men just detta att frustrationen eller renat av ursinnet verkligen syntes på pappret hjälpte. Det fick igång hennes skrivande. Så hon skrev papper efter papper. Ord som blev till meningar. Historier. Tills frustrationen och ursinnet rann av henne. Gick ut genom fingrarna, genom tangenterna och överfördes till pappret. Då rev hon ut det hon skrivit. Läste det som skrivits. Rev sönder. Alltid rev hon sönder och kastade i papperskorgen. Sin egen. Den vars innehåll också skulle hamna i pappersåtervinningen. Hon var barn av sin tid. Men det hjälpte. Lugnet kom tillbaks. Historien var kvar. Ordbehandlaren igång och hon kunde fylla den vita ytan med bokstäver, meningar och text. Berätta sin historia. En gång till.