Lövsångaren

Häggen har slagit ut. Doften, den ljuvliga, letar sig in i min näsa när jag går och hämtar tidningen. Den passar inte riktigt in i tiden för igår var det sommar. Riktig sommar. Solen brände när vi åt en macka och skedade i oss lite Bollnäsfil ute i trädgården. Ja, det blev kaffe där också och en god stunds bara sitta upp och ner på en stol, lyssna på fåglarna och njuta. Våren har liksom bara farit förbi och lämnat sommaren kvar hör i Lo(o)s.
Men så blommar Häggen då, den som doftar ljuvligt. En vårdoft. Den är försynt den där doften. Man anar den mest i luften. Inte som kvinnorna som går inuti någon slags luktbomb och som utraderar – mördar är nog det rätta ordet – alla andra dofter med sin påskvätta parfym. Det blir bara äckligt. Nej, det är det där lilla unset av doft. Man anar det och letar källan till det, blir intresserad istället för mördad.

Som en jordgubbe mitt i den här dofttårtan så sjunger Lövsångaren här ute så att man nästan blir religiös. Hur kan något så litet låta så mycket och så vacker. Mer än så behöver ingen för att känna den totala lyckan. Om vi vill ta in det. Har tid. Inte ens o-coola gubbar i Lo(o)s behöver mer än så. Jag förväntar mig många tidiga sköna morgnar framöver när jag kan ligga hänförd i min säng innanför det öppna fönstret och lyssna på Lövsångarens, Koltrastens och Bofinkens konserter med bara ett svagt ljumt vindrag, som ibland lyfter en flik av gardinkanten och skickar in sommarens dofter, som en extra vänlig smekning från en nordisk sommar. Den man bara måste älska.