Att ge sig iväg från fejjan och komma tillbaks någon månad senare är en märklig upplevelse. För det första är känslan ungefär som att börja röka igen efter att ha hållit uppe med det i sju, åtta år. Inte bara en helt angenäm känsla alltså. Men sen finns det då en massa människor i ens medvetandesfär helt plötsligt. Folk som man mer eller mindre känner och som man ju faktiskt tycker om och som nu finns där igen. Här i verkligheten finns dom definitivt inte. Det har jag konstaterat under den här tiden. Utanför fejjan finns det mest fåglar och en massa djur så ni vet. Jag menar utifall ni skulle förvilla er ut från de sociala näten så kan det vara bra att vara beredd om man möter en björn eller en vad det nu är som kommer emot en. Men visst träden växer liksom gräset och ibland skiner en sol från himlen där ute i den riktiga världen. Men som sagt så många människor det finns det inte. Å andra sidan är man fri från NSA’s snokande. I alla fall nästan. Ibland tror jag att man kan ana dom i skymningen kikandes fram bakom tallarna. Eller också är det tomtar eller skogsrå’n. Bara NSA vet.
Ändå har jag varit till både Stockholm och Holland och försökt verifiera det hela. Och visst fanns det människor där men inte kände man många för det. Men det kan ha sin tjusning i alla fall såklart. Amsterdam har fortfarande kanaler och är mysigt som fan. Precis som förr. Man blir fortfarande märkbart glad av de konstiga aromatiska dofterna i gränderna. Utan att ens besöka de underliga cafe’erna. Eindhoven en annan pärla. Stockholm underbart såklart. Det blir så där kärleksfulla möten med städerna när man vet att man kan fly därifrån när fötterna värker och man vill hem och höra bofinken utan störande trafikbrus igen. Men man längtar dit och bort igen så fort man gett sig av därifrån såklart. Det är liksom inbyggt.
Från Holland drog jag med Jetkraft. Dit med för den delen. Nedtryckt i stolen av accelerationskrafter som min Renault drömmer våta drömma om. En av dom första gångerna jag riktigt kunde njuta av flygningen. En gammal o-cool gubbe från Los har inte så mycket att förlora längre. Förut har alltid ingenjören i mig vaknat och vetat att alla skruvar faktiskt inte blivit åtdragna rätt på det här flygplanet heller. Det finns liksom inget som är helt det vet alla tekniker. Det är bara mer eller mindre antal fel på grejerna. Men nu sket jag i det som sagt. Njöt istället. På 12000 meter kan man unna sig det när man flyger längs med Öland eller över Tyska bondgårdar. Det finns sämre sätt det kan gå åt helvete på.
Men det är såklart som det är med det mesta. Midsommar har varit. Sommarsolståndet likaså. Det blir mörkare nu. Om bara några veckor märks det redan. Det magiska ljuset här å”+400 meter är borta. Men Svensk som man är så lurar man sig naturligtvis med att sommaren precis har börjat. Det är hela Juli kvar och Augusti och… Fast egentligen blir det väl “nu” då också precis som det är “nu”. Befinner man sig nära “det” så skall det väl bli någon råd också för o-coola gubbar i Los som kunde ha det sämre.