Det kan få regna bäst det vill ibland. Ösa ner och översvämma allt runt omkring mig om det nu vill göra det. Idag var det en sådan dag. Jag har annat för mig och noterar inte världsligt. Lämnar det åt andra och ägnar mig åt mitt.
Bor man på en kulle – Brattberg är väl ett berg till och med – som vi så skall man väl inte vara helt säker på att inte helt plötsligt finna sig själv befinna sig nedanför kullen med hus och allt under storregnen. Eroderande jordarter kan ställa till med sånt. Sprickorna finns där redan. Dom kom nog iof redan 1917 men i alla fall. Men man får väl ta tag i det den dan det kommer som vanligt. Kanske kommer man härifrån då äntligen. I den ena eller den andra formen då såklart. En lättnad vilket som. Eller inte om man sätter den sidan till. Vrångsidan. Nejsägarsidan som man faktiskt får odla och träna på att upprätthålla nu i den trivsamma gubbåldern. Trivsamt för oss som står på rätt sida om nejen och “det går inte” alltså. Men de är lika härliga att säga varje gång och liksom veta att det förväntas av en också. Man skall liksom vara lite vrång i min ålder. Kommer undan med det.
Annars trivs en gammal o-coola gubbar i Lo[o]s rätt bra för tillfället. Inte för att det finns någon speciell bra anledning att göra det. Man har varken blivit yngre eller coolare. Men till och med en gammal gubbe som jag känner sig för ung för aktiviteterna i byn under sommaren. Det är liksom inte så mycket till rock roll här ute. Inte ens bland fyrtiotalisterna. Generationen före oss andra, dom som alltså är äldre men knappast tillstår det. Så man tittar sig runt omkring efter andra ställen med lite fart. Stadsfester och grillnätter och kalas. Det finns många tillställningar med varierande utbud inom tjugomilaradien. Nåradien. Fler än man orkar med noterar man snart. Persons Pack på stadsfesten i Bollnäs den femte Juli är frestande. Har inte sett galningarna live ännu fast dom snurrar rätt ofta här i rummet eller vad dom nu gör när dom strömmas från Spotify. Men har inte sett dom på en scen alltså. Bara självaste Person i kalsonger och hatt i logen på Voxtstock 2003. Men det var ju ingen vits med det “mötet” för då visste jag inte vem han var. Å andra sidan gjorde det ju inget för han visste inte vem jag var heller och jag var ändå där först. Hur som helst är det lustigt att jag överhuvud taget minns något. Men den där bilden sitter i huvudet. Men Bollnäs känns frestande. Orsa någon onsdag också såklart. HU i Hudik borde man väl lyssnat in. Valla Open. Playwood kanske. Eller inte. Jag klarar bara av ett akustiskt gig i taget. Sen vill jag ha trummor och bas och rythm som får det att rycka inuti en liksom. Nasalt till gitarr får fyrtio minuter innan min hjärna spårar ur och far ut i ogräset.
Sen är det det där med alla Edsbybor. Dom lär ju finnas på Playwood och säkert på Bollnäs stadsfest också. Dom gör mig lite obekväma dom där byborna Dom som känner igen mig men som jag inte känner igen. Mitt minne för ansikten är nämligen nästan obefintligt. Att åren går gör det inte bättre. Dessutom vill jag gärna ha context där jag kan placera personer och sedan känna igen dem ifrån. Jag kan definitivt utan överdrift påstå att en hand räcker för de jag direkt känner igen i Edsbyn idag. Jag till och med drar mig för att gå in på ICA där i byn efter att under allt för många år stått där och pratat med folk som glatt hejat och bubblat på medans jag frenetiskt försökt komma på vem det är. Alltid lika intrasslad bara efter några sekunder så det skulle kännas som en förolämpning att erkänna att jag inte känner igen vederbörande. Man står där och håller god min och flinar och trasslar in sig mer och mer tills man lyckas smita undan. Flinar igenkännande några gånger till när man åter springer på varandra under varuletandet. På hemvägen strax efter Voxna brukar jag komma på vem det är men då är det ju så dags. Men vi får se vad modet räcker till. Kanske kommer packet till Torön också? Det är ju verkligt packetland det. Där känner man dessutom nästan ingen. Bara Lill-Babs egentligen.
Inte har jag träffat min vän dragspelaren och fått höra några roliga turnéminnen heller på ett tag. Han har varit krasslig en tid. Det är alltså inte lika roligt att hämta saker där vid postlådan längre. Men eftersom jag är den friske så skall man väl vara tacksam för det i alla fall. Vi får fler chanser. Vi har egentligen bara kommit till mitten an sextiotalet och en vinterstormig dikeskörning utanför Östersund än så länge. Finns många turnéminnen kvar att hämta där. Också studion har stått ouppvärmd ett tag. Det har varit efterfrågan på annat och det är inte o-coola gubbar bortskämda med. Men det suger i skrammeldelarna av mig så jag skall sätta mig där igen så fort jag kan och skramla fram nått. Appropå lokal musik så kan jag verkligen rekommendera Niklas Karlsson – 15 syskon. Deppigt och gött. Kan hejas & röstas på i Svensktoppen nästa för Gävleborg med för den delen dessutom.
Med en klocka som snart är ett så finns det anledning att avsluta dagens betraktelse. Har du orkat läsa ända hit klarar du nog också någon av dom ryska klassikerna i sommar. Grattis!