Jag hinner tre varv på gräsmattan innan regnet börjar falla. För mycket för att fortsätta men tillräckligt för en för tidig paus. En stund tidigare har jag hämtat ut gräsklippan från garaget där den står bredvid snöslungan och idag tycktes den där snöskyffeln som hänger i taket ropa hånfullt på mig
“Jag tänker inte hänga här uppe så länge till din slöa gamle o-coola gubbe. Snart så är det vi och kylan igen…”
Men jag lyssnar inte så noga på en uppkäftig snöskyffel. o-coola gubbar i Los kan kosta på sig att slå dövörat till när man inte vill höra. En av dom bra sakerna med att bli äldre. Men den har rätt såklart skyffeln. Så vad gör ett sommarregn. Jag går in på låtsaskontroret och slår ett ackord på gitarren som har varit oanvänd alldeles för länge och därför är rejält ostämd. Orkar inte stämma nu. Går istället längre in där bland elektroniken och bråten och sätter mig och skriver det här betraktelsen. Regn går över och är inget mot vad det snöslungan och snöskyffeln påminner om så jag är lugn i sinnet. Det är ändå ganska trevligt med ett sommarregn utanför fönstret.
Humlen har växt en decimeter ovanför sin pinne. Det finns inte mer att klättra på och den ser besviken ut. Den vill upp till himlen och Gud. Sträcker sig uppåt med eftertryck. Måste dit. Den skall såklart få en ny längre stör när gräsmattan är klippt. En som når så långt dit uppåt mot andra världar som en jordisk pinne kan nå. Trodde inte den ville så mycket när jag valde pinnen. Det mesta i Lo[o]s stannar i växten halvvägs. Människor liksom tulpaner. Humlens längtan till Gud och himlar är något den får stå för själv. För mig räcker den här världen. Jag kan se det lilla och glädjas åt det mer än en grälsjuk hämdlysten Gud och en himmel som ter sig vara för tråkig till och med ur o-coola gubbars perspektiv.
Men visst har vi ändå något slags relation Gud och jag. När farsan dog svor jag åt honom och förbannade honom/henne/det för orättvisorna i hans/hennes/dets jävla värld. Men besinnade mig såklart efter ett halvår eller så. Vi har nämligen klarat av det där redan i ungdomens Edsbyn Gud och jag. Det fanns tillräckligt många där som inte lät sig växa för att i någon naiv tro tro sig behaga Guden. Dom som gjorde tvärt om mot Humlen. Höll sig tillbaks och förminskade sig till hans ära. Men jag och han/hon/det klarade alltså av det där med vår relation då tidigt. När jag inte var gubbe men redan o-cool. Sköter han/hon/det sitt så sköter jag mitt helt enkelt. Så har vi levt livet sedan dess. Min relation är alltså inte lik Nessers Barbarotti på något vis. Guds och min dialog finns inte alls utom möjligen när jag blir riktigt förbannad. Då brukar Gud få vara ställföreträdande dörr så att jag har något att sparka på. Annars går vi inte och mumlar och pratar och varken hatar eller straffar varandra. Vad jag vet.
Men å andra sidan vad vet jag. Man kan man väl tycka att den där vackra fågelsången jag njuter av är Gud. Hälsingska blånande berg som försvinner i fjärran och vågor som slår mot en berghäll där man slösitter med en kopp utflyktskaffe i kustbandet likaså. Att vi är en del av det där gudomliga allihop. Att det inte är så märkvärdigt. Att allt det där som finns ute i världen räcker som kyrka. Till och med o-coola gubbar från Lo[o]s är liksom med i det där. Det okränkbara livet, jämnvikten. Det som gör att sådana som jag har svårt att plocka blommor. Kränka det där levande. Jag kan gott åbäka mig ut till åkern och titta på dom sköna där. Njuta av det som är vackert utan att samtidigt ta död på det. Hade jag själv varit vacker och inte en ful o-cool gubbe hade jag nog helst velat att andra tänkt så. Inte tagit mig med den ägandes rätt utan tagit in mig i sina liv som en fri varelse. Så att jag som vacker och skön kunde lysa upp mångas liv och låta min skönhet förgylla fler själars tillvaro.
Men nu lyser solen där ute igen. Gräsklippare skall startas igen och slå sönder fågelkonserten där ute. Jag själv vandrar runt där i två timmar efter den burrande maskinen och funderar över livet. Frun plantera innehållet i kassarna från Mobackes. Vildvin skall sättas. Kan klättra nio till tolv meter till Guds ära. Vi får se om Lo[o]s lyckas hålla också den tillbaka. Själv hoppas jag på motsatsen. Väx ända upp i himmelriket till livets ära vackra vildvin. För här finns det livsrum och frihet skall du veta.