Vi delar det här stora gula huset på kullen med många fler. Läraren och dom kvarsittande eleverna finns ju där på kontoret under mörkertimmarna så självklart som att natt följer dag. Några miljontals insekter i väggarna, under golven och i timmerstockarnas vindlande gångar. En och annan mus också helt säkert. Trotts alla katter i huset vet dom hur dom håller sig undan.
Men sen har vi också fladdermössen. Dom man kan ställa klockan efter. Samma tid på kvällen flyger dom ut för nattligt liv och för att mumsa på insekterna våra utelampor lockar till sig. Vi har alltid gillat att ha dom här. Stolta över att dom valt just vårt hus och vår vind. Men nu har dom blivit två kolonier. En vid varje skorstenstock. Fler fladdermöss kan naturligtvis inte bli annat än bättre. Trotts att dom bajsar en del dom rackarna. Men fladdermusbajs går att sopa upp. Vi får elda lite extra i den öppna spisen i vinter så att dom håller sig varma.
Men ibland blir det dråpligt såklart. Som när fladdermusen den där sommarnatten flög in genom fönstret. Karin duckandes under täcket och jag i kalsonger skuttandes runt i en sällsam dans med den flygandes i försök att få ut den måste ha sett komiskt ut. Eller kanske var det vackert. Jag har alltid drömt om och trott att jag skulle göra bra ifrån mig i en dans runt, runt i rosa trikåer (och en lite kjol) på tåspetsarna. Tror jag skulle se ut nästan som en ängel i o-cool gubbeversion då. Underbar! En slags o-coola gubbars hyllning till allt det levande och rörelse i världen liksom. Men det där med självbild är svårt såklart. Fladdermössen har sett mig dansa – snart på en teater nära dig.