Categories
Betraktelser & Berättelse

Det är smått som gör det

IMG_20130621_175727

Jag har alltid gillat det vackra men har för den skull inte haft behov av att äga allt det där förfinade och sköna. Det kan gott få finnas där för sig själv och ägas av andra om jag bara får titta på det ibland och förundras. Men bara titta. Inte röra.

Antagligen hade det varit bra för mig att ha haft en stark längtan efter ägandet. Man kan göra bra pengar som programmerare om man är lagd åt det hållet. I alla fall kunde man det som ung. Men just det har aldrig varit min drivkraft. Aldrig fört mig framåt annat än som ett sätt att betala räkningar och göre inbetalningarna till det gemensamma. Men som sagt det kanske skulle ha varit det. Om tio eller femton år är man pensionär då kommer det att märkas.

Men ju äldre jag blir så känns det också mer och mer som det varit ett riktigt val att sikta mot de mjuka värdena. För det är egentligen konstigt vilka minnen som ligger kvar klarast i huvudet efter att en massa år har passerat. För inte är det dom där gångerna när man tjänade dom stora pengarna eller fick ära och berömmelse skickad sin väg. Dom tillfällena får man leta efter långt ner i minnesbankarna. Nej det är en ledig eftermiddag metandes på en sten en solig sommardag tillsammans med sönerna. En dag då vi alla var yngre och visste om det. En annan eftermiddag i gräset tittandes upp på sakta förbipasserande moln där uppe på himlen. Doften av en nygräddad sockerkaka gulare än någon annan sockerkaka man sett, gjord på de första äggen från de egna hönsen. Samma hönsflocks kacklande glädje på julafton när dom fått en skål nykokt spagetti i julklapp. En annan sten vid ett brant stup där jag gav upp en andra gång i livet och lät samma liv byta riktning, bort från det trygga, och allt blev bra till slut för att jag vågade göra just det. En vandring in till stan, vin och grekisk sallad med henne som skulle bli min, den kallaste vinterkvällen någonsin i Uppsala. Sista kvällen i repan på Södran i Edsbyn innan jag gav mig iväg. Klippte av navelsträngen på riktigt. Blev för evigt själv utan vännerna.

Små saker alltså. Obetydliga kan tyckas, men kristallklart lagrade i minnesbanken med känslor, dofter, synintryck och sinnesstämning. Kristallklart lagrade antagligen för att det är viktiga tillfällen. Det stora är alltid i det lilla. Det är det åldrandet lär oss. Eller snarare mitt åldrande. Jag har inga sanningar att dela med mig av. Inte en enda. Jag försöker bara leva mitt liv.

Men egentligen känner jag mig inte så gammal. O-cool kanske. Har väl aldrig varit en av dom coola. Inte känt det behovet heller. Men känner att ett epitet som o-cool gubbe i Lo[o]s liksom passar en sådan som mig. För man får liksom inte göra vad som helst i min ålder utan att betraktas som lite löjlig. Att bli en o-cool gubbe i Lo[o]s ger mig liksom en fribiljett att ändå kunna göra det där löjliga. Excellera i löjlighet om jag känner för det. Men mest av allt vet jag ju att det retar alla som är tio år äldre och inte känner sig som gubbar om jag nu säger att jag är gubbe och det fyller mig en osannolik glädje löjligt nog. Nu skall o-xoola gubbar i Lo[o]s lägga sig och läsa Håkan Nesser’s sista om Barbarotti. Så det så. Godnatt!

Lämna en kommentar

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.