Den lille pojken blåser såpbubblor vid den slitna kajen nere vi båten som strax skall avgå till Marstrand. En popstjärna med hatt, förfallna håruttunnade popstjärnors attribut, fångar en i sin hand innan han stiger ombord på båten. Skrattar till för sig själv där bakom solglasögon som döljer ögon som igår inte såg men kände död och det terminerandes andedräkt. Om det där vet den lille pojken inget. Hans liv har nyss börjat och ondskan har han inte sett ännu.Tror inte att den finns. Han blåser genom hålet på sin plastpinne och fler vackra färgskimrande bubblor flyger ut i världen, tas tag i av den ljumma sommarvinden, far iväg och slutar sina liv med en tyst poff. Lite som människors liv faktiskt. Popstjärnan vet det. Han känner det tunna skalet som håller honom kvar vid liv, det han så envetet och intensivt försöker hålla färgskimrande, och det är rädslan för poffen som gör att han tar upp asken ur fickan och stoppar i sig en valium. Inhandlad utan recept hos honom som räddat rädda popstjärnor så många gånger förr. Bara en till så han klarar den här dan, sen skall han sluta.
En äldre man tänder en cigarr. Drar in häftigt några gånger så att spetsen glöder intensivt, tävlar med sommarsolen, och som en sliten Oldsmobile spyr cigarren i hans åldrande hand ut tjock rök som snabbt skingras i vinden. Damen, hon med den gröna dräkten, får hela molnet som en komocka i sitt ansikte och hostar till och skickar en arg blick mot mannen som blick räknat inte ligger andra krigiska missiler efter. Hon som skall gifta bort sin dotter nu i helgen där på ön. Med chefen på Volvo. inte den högsta så klart. Det hade varit för mycket att drömma om. Mellanchef, ett gott val från en god familj som bor på rätt sida om stan. Ingen man behöver dölja och prata tyst om som dotterns tidigare sluskar till pojkvänner. Att en såpbubbla poffar på hennes limegröna hatt, precis när den nuddar den röda fjädern dom konstfullt applicerats på den, märker hon inte ens.
Mannen med cigarren puffar lystet på sitt enligt konstens alla regler lagrade och perfekta rökverk och känner att han är sugen på en öl, eller tre ,fyra, fem eller varför inte åtta kalla flaskor med kondens vackert rinnande ner för sina glashalsar stående där på bordet som Brasilianska kvinnor som sträcker på sig, våta efter att ha kommit upp ur turkost hav vid vita stränder. Gul livsdryck som kan rinna ner för hans törstande strupe och stilla lite av hungern och lugna hans oroliga sinne. I alla fall lite. Pengar har han. Makt har han. Men inget mer. Ett par öl i ensamheten i sitt hörn på öns restaurang, ännu en lördag som den här. få honom att glömma. Nej inte glömma. Bara sluta rulla runt sitt livsmisslyckande i huvudet. Han som ville, borde blivit, konstnär. Rest ut i världen som ung man och målat alla dess kvinnor, älskat alla dessa kvinnor. Fört över ungdomlig kåthet till duken i färger och skönhet som alla skulle kunna känna i sitt hjärta när de senare såg på hans mästerverk och förundrades. Inte skulle han brytt sig om pengar eller utseende bara målat, levt och tagit in. Hankat sig fram på det han kunde hitta för dagen. Men han hade varit för rädd såklart. Lytt sin far. Axlat sin roll i familjeföretaget. När tecknade han ens sist? Det närmaste han kom var en noggrant inövad – vacker måste man nog kalla den – namnteckningar på oändligt tråkiga säljordrar som levererades i gröna, röda, blå mappar till hans skrivbord i en till synes aldrig sinande ström. Han såg på såpbubblan som vinden förde ut över vattnet. Poff så tog dess liv slut. Precis om hans gjort då för längesedan.
Popstjärnan kände lugnet sprida sig. Han skulle klara av att leva en dag till. Kvinnan satte sig på en av de bärnstensfärgade bänkarna med hårt hopknipna ben i femtusenkronorsdräkten. Ingen, ingen kom in mellan dessa ben och ingen skulle någonsin göra det igen sa hela hennes gestalt. Inte ens längtan. Pojken sprang fram till sina föräldrar. Såpbubblorna var slut och hans far la en smekande hand på det ljusa sommarblekta hår som Svenska små pojkar ibland har och gossen kramade om hans ben som om han aldrig mer velat släppa. Glad för såpbubblor. Glad att få leva. Mannen med cigarren steg inte ombord utan vände och gick in mot staden igen. Varför visste ingen när båten med mullrande uppvarvade diselmotorer la ut och satte kurs mot ön.