Det knackar på dörren. Det är Jesus. Känns lite oväntat sådär. Men har man bott i ett gult hus på en kulle i Lo[o]s några år så blir man inte förvånad. Man säger helt enkelt “Hej” och ber honom stiga in. Fortsätter med
“Så du är ute och går? Vill du ha kaffe?”
Man har ju liksom svårt att tänka sig honom komma infarandes i en silvermetallic S60 av senaste modell. I alla fall har jag det. Jag förutsätter en värdigt skridande Jesus vandrandes fram efter solbelysta vägar i sandaler av plast. Eftersom man inte får något svar utan bara en mild blick riktad mot sig så fortsätter man
“Hur är läget med dig då?”
och då berättar han om läget. Hur jäkla eländigt det har varit under dom här två tusen åren och hur det blivit ännu värre nu på slutet. Prostatan är inte att leka med heller och det känner man ju igen. Något måste göras så här är han igen. Sen bjuder man på kaffe och och han dricker kaffe som om han inte druckit det på tvåtusen år minst och då dristar man sig till att fråga var lärjungarna är och då får man höra att dom ju är döda sedan länge och att dom som kommit efter inte är mycket att ha och då undrar man ju vad han gör i Lo[o]s och så svarar han att det är ju här det händer nuförtiden och det är då jag måste fråga om det inte egentligen är till Edsbyn han skall. Sveriges Jerusalem likksom känns ju mer rätt än en skogsby ute i vildmarken och då ser han förvånat på mig och säger “är inte det här Edsbyn?” och då ser han uppriktigt sagt förskräckt ut, nästan rädd och vill ha instruktioner om hur han tar sig till Edsbyn och när jag berättar om dom sju milen han måste skrida värdigt fram efter i en skog full av både varg och björn så frågar han om jag kanske kan skjutsa honom och det kan jag ju. Jag menar han är ju ändå Jesus,
Så jag startar bilen och ser att vi behöver tanka bensin och talar om det för Jesus men han pekar bara på tankmätaren och nu visar den på full tank såklart och jag tackar och startar motorn i en bil med en motor som aldrig gått bättre och jämnare. Så jag skjutsar honom till Edsbyn och ungefär vid folkets hem vill han stiga av. Han undrar om jag behöver något underverk och jag vill inte trötta honom med fred på jorden och att alla barn skall få lägga sig mätta varje kväll. Socialistisk seger i nästa val blir det väl ändå. Det där borde han ha fattat för länge sedan och för egen del behöver jag inga under. Jag har det så bra som jag kan ha det redan försäkrar jag med eller utan underverk och till och med leva med den där prostatan och vi säger hej och jag åker på Statoil och köper en Cappuccino och en bulle och åker hem och grillar en morot och tänker inte mer på det.