Det är nästan något sensuellt med varm jord mellan fingrarna och att försiktigt plantera om pelargoniorna som jag satte som skott i våras. Vissa av dom har sett min mormor rumstrera om i sitt kök så de är värda att behandlas med respekt. Jag känner den såklart. Gillar det här. Dom växer där på låtsaskontoret. Ett femtiotal som förgyller min vardag. Dom behövs. Får vatten, lite konversation och omsorg under veckorna. Uppe är det Karin som sköter det där. Dom här nere är mitt ansvar. Jag är stolt över mina vackra pelargoner. Talar ofta om det för dem.
Men i visst man skall man leka Gud när det handlar om odling. Ta bort dom svaga till favör för dom livsdugliga. Men här får alla leva så länge dom lever. Också dom som inte tillför så mycket mer än att vara ett blad på en knotig stam. Lite som en själv. Alla tas ut till fotbollslaget med samma måttstock hos mig. Jag kan inte annat. Man är som man är.