Gävle. Måndag. Sjukhus. Slangar, vätskor, elektroder och det gör ont. Men syftet är gott. Lär mig saker jag aldrig trott mig behöva veta. Tar mig igenom allt som om det var ett scenframträdande. På scen kan jag göra allt. Det är inte jag i det som lätt kunde vara förnedringen om inte personalen var så bra. Men operation troligen. Förändring kanske. Fira med en trettonpubars barrunda i London i så fall. Bara för att det i så fall vore möjligt.
Man kan välja att vara sin sjukdom eller sina sjukdomar. Till och med när det är riktigt illa välja att vara den döende. Leva som den sjuke eller den döende under den tid man har kvar i livet. Jag väljer bort det för att leva just livet. Tycker det vore tragiskt annars. O-coola gubbar vill vara riktigt jävla levande så länge dom är i livet. Det kan inte hjälpas men så är det.
Vi går på stamstället och äter Sushi efteråt. Eller i alla fall det som är mitt “efteråt”. Sakura. Ägarinnan känner igen oss som vanligt och hejar glatt fast det var ett år sedan vi sist var ner. Hon är alltid lika glad med sina “L” istället för “R”. De som man förväntar sig på ett bra Shushuställe. Det är nästan så man kan betala extra för just dem. Hon bjuder på drickan. Hit vill man komma igen och hit skickar man sina vänner. Oaserna i den större staden som är mer personliga än allt det som finns att uppbringa på den mindre orten. Närhet har med människor att göra inte platser.
Träffar några gamla elever under dan. Alltid lika roligt. Inte mellan barn och vuxenliv nu längre. Bara vuxna. Man kan inte låta bli att tycka om dom lite som sina egna ungar hur det än är. Sen hemåt över skogarna, förbi poetens koja. Men av poeter syns inga. Bara nedåtgående sol över Hälsingeberg.
I natten har katten lekt med näbbmusen. Plågat den enbart för sina egna syften. På morgonen ligger den död där i hallen och jag spolar ner den i toaletten innan jag hämtar tidningen. Katter tycker inte om smaken av näbbmöss. Dom är bara träningsredskap för inlärning av effektivt dödande. Kanske finns det ett katthelvete där alla katter plågas för dessa sina gärningar med näbbmöss som tortyrmästare. Men ännu troligare är att det inte finns något sådant. Naturen bryr sig inte om livet. Det finns så mycket liv och precis som energi kan livet bara omvandlas inte förgöras. Allt lever vidare i allt annat och det är bara livskraften som helhet som har ett verkligt värde. Vi individerna är bara bränsle för den elden.
Ändå blir det då svårt när katten är en människa och offret en annan levande varelse. Vi ställer högre krav på människorna. Men det är vi, inte naturen eller naturlagarna som gör det. Tvångsföreställning eller ett utslag för att vi står över naturen. Det är sånt man bör fundera över i vänners sällskap med gott om tid, vin och tankerum.