Koltrasten sjunger så där intensivt och vackert varje dag nu när jag på morgonen går den traditionella turen till postlådan för att hämta tidningen. I år har vi en med Jussikvaliteter här, en riktig skönsångare. En som sjunger mycket, gärna och ofta. Det sjungs alltså vackert dagarna i ända här på kullen och det är himmelskt och gratis. Till och med ekot mot berget som sträcker sig ännu högre än vår kulle, Brattberget, österut, är helt perfekt inställt. Gud, han/hon/det har tydligen fixat mixen den här gången.
Koltrasten sjunger “Du skall vara förbannat glad för att du har vaknat idag igen och kan göra den här turen din o-coole gamle gubbe från Lo[o]s för här sjunger jag för dig och alla andra om liv som är bättre här i solen och om sommarvindarna som är de skönaste som finns i en underbar värld som du givits till och fått och där doften av söta sköna alldeles underbara blommor följsamt reser med dessa vindar och fram till dig, virvlande runt dig så du kan känna deras doft i din gamla slitna näsa. Det du ger och får. Ovärderliga gåvor båda två. Och man hör ju allt det där. Och man förstår. Om man vill höra. Förstår att man är privilegierad därför att man kan höra Koltrasten sjunga där i aspen eller vilken träd den nu har valt den här morgonen för sitt framträdande. Förstår därför att man kan njuta av dess sång, därför att man tar sig tiden att göra det. Har ett sinne i ro som möjliggör för dess sång att nå delar av hjärnan där njutning stimuleras. Det är bara kemi suckar vännen med för högt IQ trött. Det skiter jag i säger jag. En bok är bara en bok och en film är ändå bara en film. Njut fast det bara är kemi, ett ord, en sång, en molekyl, en sten. Se det för vad ämnat för och ta in det just för det. Ta en tripp av verkligheten min käre intelligente bror och bara åk med och se var den tar dig.
Jag vet det finns dom, dom andra, som inte kan ta in den där koltrastsången med glädje. Som inte har ett sinne i ro eller som helt enkelt inte gillar fågelsång. Vår koltrast hade dom gått ut och skjutit på stört det vet jag. Det är synd om dem men bara på samma sätt som de som inte hamnar i extas efter ett par Metallicalåtar eller varför inte till dragspelstoner ljudande ut i krusiduller ut över en Hälsingeälv i stilla flöde mot en mor, havet. Man tycker olika och segrarna är de urbant anpassningsbara till slut, ändå. Vännen med för högt IQ kommer att få rätt där borta till sist. Det kommer att finnas medicin för sådana som mig. Som plockar bort det där störande vackra. Som tystar också fågelsången som finns där inom en. Ersätter med gnisslande tågset och meningslösa enmeningar hela vägen in i det underbara, meningslösa, tomma, urbana himmelriket där ingen längre har tid, eller lust, att lyssna till något så enkelt och självklart som en koltrasts enkla sång där dom stirrar på sina skärmar på vilka den virtualiserade tillrättalagda verkligheten presenteras med öronen fullproppade med öronsnäckorna från helvetet. Uppkopplade men bortkopplade.