Tjena bruden. Det är jag som är apan. Ja jag kallas så. Har nästan alltid hettat apan. Med litet “a” inte stort. Litet “a” därför att jag faktiskt verkligen är så obetydlig som ett lite “a” tydligt utpekar. Sådana som jag blev sist valda till fotbollslaget. Men vi brydde oss självklart inte om sånt. Det fanns liksom en hel värld där ute som handlade om annat än om fotboll, hockey, brännboll och andra tävlingar. Du vet dom där som gick ut på att som småtjurar stångas för att visa att man var bäst. Som fick småflickorna att välja och kråma sig för vinnarna. Jag var väl inte heller en sådan som gillade att sitta och lukta på blommorna. Det där var bara de tävlandes bild av dem som inte behövde eller ville tävla. Vi gjorde bara annat. En del flickor växte till sig så pass att de till slut faktiskt också såg oss med namn bestående av bara små bokstäver. Med bara några stycken kom så långt såklart. Dom andra hamnade i kassan på ICA. Eller kanske var vi bara tröstpriser egentligen. Hur som helst blev vi vinnarna till slut i alla fall. Utan ansträngning kom vi fram på egna vägar där trängseln var mindre.
Det är alltid sådana som vi som går på de där nya vägarna för första gången. De som ingen har gått på förut. De som kommer efter tävlar om att hinna först men blir aldrig annat än tvåor. Fast det fattar de ju aldrig själva såklart. De tror i sin enfald att de alltid gått på de där vägarna efter att någon av oss visat att de finns. Men de enfaldiga orkar vi inte med. Vi riktar oss till dom som tänker själva och som väljer sin egen vandringsväg. Vi är de som tecknar, musicerar, målar, skriver, läser, forskar och konstruerar för att vi måste. Inte för att det är så jäkla häftigt. Vi gör istället för att prata.
Javisst rasar det in pengar också på våra konton och javisst har en och annan av oss köpt mer än en Lamborghini eller Porsche. Men de flesta av oss har skippat implantatbrudarna som följer med bilarna, yachterna och privatflygen. Vi vet bättre. Har alltid vetat bättre. Vi söker under ytan. Alltid. Vi vet att diamanterna inte föds slipade. De(t) obetydliga är det stora.
Och vi känner igen varandra när vi ser på människorna. Vi hör direkt om den som talar är en av oss eller bara en av pratarna. Vi filtrerar hårdhänt och osentimentalt bort pratarna och ytlighetsmänniskorna. Kastar iväg enmeningsmänniskorna till högen för återvinning av enmeningsmänniskor. Åtminstone deras skor kan ha ett återvinningsvärde. Vi undrar och diskuterar över existensen och livsrummet så att ytlighetsmänniskorna ger sig av och aldrig kommer tillbaks igen. Kvar är bara vi. Vi som inte vill vinna. Vi är nöjda med det. Mycket nöjda med det. Förlorarna.
Så tjejen häng med ut i universum en sväng. Kolla in det som dom ytliga inte ser. Släpp loss – det är skoj. Helggroggen eller tomteblossen är ingenting mot det här. Det här är huvudspräckande och dödligt i varje liten del. Uppfriskande om man överlever. Stimulerande och livsbejakande om man är bland de få promille som tar sig igenom. Så häng med tjejen. Bli en förlorare. Släpp loss förloraren inom dig och skapa din egen värld. Bara för att du kan. Bara för att du vill. Bara för att du måste. Skit i vinnarna och massvandringen mot vinnarnas andraplatser. Förlora fullständigt. Häng med apan på en tur i universum som du aldrig kommer att glömma. Se så hoppa på nu så drar vi.