Hon skriver att hon plockat in sina utemöbler. Strax före hade mannen stannat sin bil. Klivit ur. Tittat sig runt. Besökt henne i butiken. Talat Engelska. Inte gjort affärer. Det räcker, hon stuvar undan sina utemöbler i låsta rum den natten för att de inte skall bli stulna. Hon varnar alla sina vänner på facebook för detta hemska. Hon får trettio gånger mer shares och sexhundra gånger fler likes för sitt inlägg än vad det här jag just skriver kommer att få.
Jag läser det där. Det träffar mig hårt. Jag blir ledsen. Jag som vill ha en statschef som ryter “jävla mördarpack” mot övermakten när några okända människor jag aldrig träffat eller aldrig kommer att träffa dödas långt borta någonstans på en plats jag knappt kan peka ut på kartan. De som inte ens kan Engelska utan pratar ett annat konstigt tungomål jag inte har en chans att förstå ett ord av. Men det finns ingen statschef eller statschef wannabe som ryter ifrån till någon starkare idag. Allt rytande sker neråt mot svagare nu för tiden, aldrig uppåt mot makten. Alla är så rädda. Så förbannat jävla rädda.
Men kvinnan ställer alltså in sina utemöbler. Jag har sett det förr. En bil med två svarthåriga män som åker för långsamt utanför ett dagis. En bil med en man som fotograferar ett hus. Registreringsnummer som noteras och skickas in till polisen. Elektroniska meddelandekedjor som aktiveras. Rädda människor.
En gång en eftermiddag här upp stannade det tre bussar i vårt närliggande före detta ålderdomshem. En timme senare hade vi gårdsplanen och trädgården fulla med siker. Mängder av dem. Överraskande såklart. Men vi lämnade våra utemöbler kvar ute. Siker satt bra i dom liksom vi. Vi hade körsbär i trädet också som fåglar. vi och siker delade på. Vi har fortfarande utemöblerna kvar. Vi får körsbär i år också. Känner några Siker.
Året efter var det Indonesier där på ålderdomshemmet. Vi rensade ut lite skrot. Ett gammalt skåp, en gammal säng och sånt där. Kastade ut från balkongen. När vi senare bar sakerna till höstbrasan dök fyra män upp från skogen. Indonesier. Utan ett ord började alla hjälpa till att bära skräpet till högen som skulle bli brasa. Efter avklarat värv satt vi där en stund i trädgårdsmöblerna. Nickade och log mot varandra utan att förstå ett ord av varandras språk men ändå kännandes samhörighet. Sen gav dom sig iväg igen. Vi såg dom aldrig igen. Men hade vi låst in trädgårdsmöblerna hade vi inte kunnat sitta där i samförstånd över språk och nationella särarter.
Rädsla. Den är sällan rationell. Jag har tränat bussåkning med människor som tror att de kommer att dö när de är där på bussen. Sett deras skräck. Svetten som tränger fram i pannan och vilda ögonen. Handen som håller krampaktigt hårt i min. Jag vet att det är på riktigt. Tar det på allvar såklart. Men blir ändå inte själv rädd för att åka buss. Dom har sökt hjälp för att komma till rätta med sina problem. Kämpar för att träna bort rädslan. Jag kan bara hoppas att kvinnor som ställer in sina utemöbler också får hjälp att bearbeta sina irrationella rädslor en dag. Liksom mannen som jag hör om på radion som sitter vaktandes i ladugården varje natt när bärplockarna är här. Han måste ha för mycket saker är min spontana tanke. Sälj, befria dig vill jag säga till honom. Kanske finns den person som skulle bli den bäste vän någonsin bland dem du är så rädd för. Möjligheten till det borde vara mer värt än en åkgräsklippare eller en verktygslåda.
Låt aldrig rädslan för det okända ta över och förminska dig. Låt utemöblerna stå kvar även om det dyker upp människor du inte känner. Kanske är dom bara där för att testa om du verkligen är en medmänniska.